Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag. Ibland liksom stannar världen och allt ändrar sig genom ett par oåterkalleliga tag.

Min värld har ändrats, mitt liv har tagit ny vändning och jag jobbar på att komma underfund med hur det nya livet ska levas. Det är därför ni inte har hört nåt från mig här på ett halvår. Att skriva är en underbar medicin, att blogga är ett kul sätt att få snabb respons på min text, jag älskar att skriva av mig och dela med mig. Men ibland tar det bara stopp.

Hösten 2016 fylldes av en eländig skilsmässa, ett tufft Crohns-skov och samtidigt hela tiden fullt fokus på min fina mamma som mådde dåligt, var väldigt sjuk och låg på sjukhus i månader. Tiden, orken eller inspirationen fanns inte för något annat än att klara av min egen, mina barns och min mammas vardag. Jag tänkte bara timmar framåt, mådde för dåligt för att äta bra, tålamodet var lika kort som det kortaste strået och när jag hade en stund över ville jag bara sova.

Mamma 25 februari 2017. Vi var i Rakvere, Estland och firade Estlands 99-årsdag.
Nu är det midsommardag 2017. Skilsmässan är avklarad och inte lika eländig längre. Crohns-skovet har släppt och jag har medicineringen, träningen och kosten under kontroll.

Den 7 april gick min älskade mamma bort, vilket är en enorm plåga och stor sorg för mig, men antagligen det bästa för henne. Åtminstone försöker jag intala mig att det är så. Hon hade levt ett långt och händelserikt liv och som hon mådde på slutet ville hon inte må. Men saknaden efter henne är enorm, det gör ont varje dag och jag väntar fortfarande på att hon ska komma hem så jag kan berätta allt som hänt för henne.

Som nu till exempel. Jag är på midsommarsemester i Falsterbo och njuter av ledighet, sommar och frihet. Jag vet inte hur många gånger under de här dagarna jag tagit fram telefonen för att ringa mamma och berätta om vad jag
gjort. Om hur kul det var att träffa min älskade kompis Marita igen och om hur fint det är längs stränderna här. Mamma hade frågat vad barnen gör när jag reser iväg såhär, men hade varit glad över att höra att de är med sina kompisar, jobbar och har fullt upp ändå. Mamma hade sagt att jag borde bott hos Marita, men efter lite förklaringar hade hon förstått att jag tycker det är underbart att bo på hotell och styra mina dagar helt själv. Då hade hon frågat om hotellet är fint och sagt att jag inte får springa för mycket ”det är nog inte bra för mina knän ändå”.

Mamma hade varit glad över att höra att jag gör nåt sånt här bara för att jag vill och kan. Hon hade också sagt att jag borde börja blogga igen.

Jag gör ett försök, mamma ❤️

 

3 kommentarer

    1. Tack och stort tack för att ni finns och får mig att komma ihåg hur härligt det är att blogga!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud