Wi-fi i himlen?

Om inte varje, så varannan dag brukade jag ringa till mamma och berätta vad jag gjort under veckan i Almedalen. Hon frågade alltid om Stefan eller kommunisterna sagt nåt dumt som vanligt och om jag gått på några intressanta seminarier eller träffat några särskilt spännande kändisar. Sen brukade hon berätta om vädret hemma och vad hon skulle göra när hon snart skulle åka till Pärnu, vilka kläder hon skulle låta sömmerskan sy om eftersom hon gått ner så mycket i vikt pga sjukdomen och vilka hon hoppades kunna träffa under veckorna i Estland.

I år kunde jag inte ringa henne och det kändes så enormt konstigt. Jag har nu flyttat in i hennes hus och saknar henne hela tiden. Det känns dock väldigt bra att vara i huset och sortera, rensa och plocka bland hennes saker. Ibland skrattar jag högt åt gamla minnen, ibland gråter jag floder och ibland hör jag hur hon kommenterar att jag ska låta bli att rensa just den lådan.

När jag satt i bilen, ensam och ganska trött, på väg hem från Gotland i söndags insåg jag plötsligt att veckan varit den första veckan under det senaste året som det kunde gå en längre stund utan att jag oroat mig för eller tänkt på mamma. På vägen hem från Nynäshamn kom känslan av tomhet tillbaka.

Jag hade så gärna velat berätta för henne om alla roliga möten, hur fint vädret ändå varit, vilka utflykter vi hunnit med och hur sena kvällarna på Kallis blivit. Jag hade berättat om hur märkligt det var att Sigtuna kommuns utskämda KSO varit på plats och representerat kommunen som om ingenting hade hänt och om hur kul det var när vi drog upp Jan Björklund på dansgolvet på Strands veranda. Jag hade alldeles säkert berättat om hur jag fick min Petter Stordalen-bok signerad och hur kul det var att springa Almedalsloppet. Då hade hon frågat hur knäna mådde och om det verkligen är bra för mig att springa på kullerstenar. Jag hade sagt nja, men att det var en superfin runda längs havet och att det kändes helt okej.

Jag hade också berättat om den fantastiska maten vi fick på moderat-minglet och hur roligt det var att träffa Anna Maria Corazza Bildt och få snygga Europa-naglar. 

Sen hade jag berättat om de äckliga nazisterna som i år fanns på Visbys gator. Det hade mamma inte gillat.

Det finns fortfarande så mycket jag vill berätta för mamma. Hoppas hon har bra internetuppkoppling där hon är nu och kan läsa bloggen. ❤️

 

2 kommentarer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Protected with IP Blacklist CloudIP Blacklist Cloud