Det finns händelser som får livet att stanna upp. Händelser som gör att inget annat är viktigt. Mötet som du förberett flera dagar, texten som skulle korrläsas, tvätten som skulle tvättas eller samtalet som skulle ringas är som utsuddat från verkligheten. Det enda som betyder något är det du är mitt uppe i. Inga nyheter är intressanta, vädret är bara ett väder, mat är något du måste ha för att inte behöva vakna mitt i natten av hunger, dusch och hårtvätt är något du gör för att inte störa omgivningen. Du gör saker av bara farten och utan att egentligen veta att du gör det. “Ibland stannar tiden en stund”-strofen blir verklig.

En sådan händelse drabbade mig i onsdags när jag ringde efter ambulans till min fina mamma. Hon hade fått komplikationer efter en operation som gjordes veckan innan. Nu är hon inlagd på sjukhus och mår dåligt. Riktigt dåligt.

Min mamma ska inte må dåligt. Hon ska finnas där i sitt hus i Märsta och svara när jag ringer. Hon ska förklara för mig att jag inte får slänga plastburkar för man vet aldrig när man kan behöva en burk i just den storleken. Mamma ska be mig om hjälp att maila den där texten hon översatt till redaktören på den estniska tidningen och hon ska ringa mig och säga att hon vill ha en ny profilbild på Facebook. Min mamma ska ägna hela november/december åt att planera julklapparna till alla fem barnbarnen, de små barnbarnen som numera är mellan 16-27 år gamla. Och hon ska berätta för mig vilken bok hon har köpt i julklapp till mig och hur hon inte får glömma bort var hon lagt klappen som hon köpt till min storasyster redan tidigare under året. När vi spelar spel med släkten ska min mamma bli sur på oss andra som inte kan rabbla alla kungar i rätt ordning eller vet varför Jerikos murar föll.

 
Så ska min mamma vara. Inte som den lilla, svaga och tysta kvinnan i sjukhussängen som jag besökte idag. Bli frisk nu, älskade lilla mamma. Vi är så många som behöver dig ❤️❤️❤️