Det finns dagar som man inte vill ha tillbaka. Dagar som bara ska vara över, dagar som man helst vill sova bort och dagar som man inte vill uppleva år efter år.

Idag är en sån dag. 31 augusti.

Jag har haft en obehaglig känsla i kroppen sen jag vaknade. Eller faktiskt sedan jag kom hem efter jobbet igår. Då försökte jag städa bort känslan genom att slita bort lite plastmatta, tömma några skåp och frosta av frysen som jag hoppas kunna sälja imorgon.

Men idag har gråten skumpat i halsen, ögonen har svämmat över och min sociala förmåga har satts på prov varje gång jag tvingats prata med någon. Jag vill egentligen bara gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och hoppas att det 2018 inte blir någon 31 augusti.

31 augusti 2016 var dagen då jag ringde ambulans för att mamma var så dålig efter operationen en vecka tidigare. Hon blev kvar på sjukhus i drygt två månader och blev sig aldrig riktigt lik igen. Den 31 augusti 2016 var början på mammas sista sju månader i livet.

Den 31 augusti 2016 var också min tjugonde och sista bröllopsdag.

Den som är uppmärksam kan nu räkna ut att den 31 augusti 1997 därmed var min första bröllopsdag.  Den dagen och det året, tjugo år sedan idag, dog prinsessan Diana i en bilolycka i Frankrike och det var dessutom den enda dagen jag fick blommor av min dåvarande man eftersom han också krockade och kvaddade vår bil när han svängde in till Växus i Märsta för att köpa blommorna. De resterande nitton åren förknippade han tydligen blominköp med bilkrock.

31 augusti. Kom aldrig tillbaka.

 

Om inte varje, så varannan dag brukade jag ringa till mamma och berätta vad jag gjort under veckan i Almedalen. Hon frågade alltid om Stefan eller kommunisterna sagt nåt dumt som vanligt och om jag gått på några intressanta seminarier eller träffat några särskilt spännande kändisar. Sen brukade hon berätta om vädret hemma och vad hon skulle göra när hon snart skulle åka till Pärnu, vilka kläder hon skulle låta sömmerskan sy om eftersom hon gått ner så mycket i vikt pga sjukdomen och vilka hon hoppades kunna träffa under veckorna i Estland.

I år kunde jag inte ringa henne och det kändes så enormt konstigt. Jag har nu flyttat in i hennes hus och saknar henne hela tiden. Det känns dock väldigt bra att vara i huset och sortera, rensa och plocka bland hennes saker. Ibland skrattar jag högt åt gamla minnen, ibland gråter jag floder och ibland hör jag hur hon kommenterar att jag ska låta bli att rensa just den lådan.

När jag satt i bilen, ensam och ganska trött, på väg hem från Gotland i söndags insåg jag plötsligt att veckan varit den första veckan under det senaste året som det kunde gå en längre stund utan att jag oroat mig för eller tänkt på mamma. På vägen hem från Nynäshamn kom känslan av tomhet tillbaka.

Jag hade så gärna velat berätta för henne om alla roliga möten, hur fint vädret ändå varit, vilka utflykter vi hunnit med och hur sena kvällarna på Kallis blivit. Jag hade berättat om hur märkligt det var att Sigtuna kommuns utskämda KSO varit på plats och representerat kommunen som om ingenting hade hänt och om hur kul det var när vi drog upp Jan Björklund på dansgolvet på Strands veranda. Jag hade alldeles säkert berättat om hur jag fick min Petter Stordalen-bok signerad och hur kul det var att springa Almedalsloppet. Då hade hon frågat hur knäna mådde och om det verkligen är bra för mig att springa på kullerstenar. Jag hade sagt nja, men att det var en superfin runda längs havet och att det kändes helt okej.

Jag hade också berättat om den fantastiska maten vi fick på moderat-minglet och hur roligt det var att träffa Anna Maria Corazza Bildt och få snygga Europa-naglar. 

Sen hade jag berättat om de äckliga nazisterna som i år fanns på Visbys gator. Det hade mamma inte gillat.

Det finns fortfarande så mycket jag vill berätta för mamma. Hoppas hon har bra internetuppkoppling där hon är nu och kan läsa bloggen. ❤️

136 193.

Det är antalet steg jag tog under årets Almedalsvecka. 6828 var löpsteg och resten promenadsteg irrandes runt i Visbys gränder mellan seminarier, möten, mingel och kanske en och annan sen kväll på Kallis också 💃🏼

Almedalsveckan ger möjligheter till spännande möten, inspiration,  intressanta seminarier, är intensiv och irriterande dyr. Och ja, jag tycker det är bra att den inte bara är för politiker. Hade den varit det, hade vi t.ex. inte haft möjligheten att gå på årets härligaste mingel – Petter Stordalens champagne-mingel i strålande solsken i vackra Clarions paviljong. Han och hans imperium har nämligen verkligen förstått värdet av att finnas på plats i Almedalen och träffa alla sorters människor och i hans fall, låta alla slags människor träffa honom. Efter mingeltalet när han bl.a. vrålade “Almedalen – jeg elsker dig!”, “Jante – jag hatar dig!”, hyllade Macron, dissade Brexit och främlingfientlighet hördes kommentaren “det var det bästa, mest engagerade och inspirerande talet under hela veckan” från alla håll och jag håller med! Han har på riktigt förstått att alla måste – och KAN – arbeta för ett bättre samhälle på sitt egna sätt. Och hans sätt är helt eget.

Senare samma kväll rockade han loss på hysteriska DJ Battle och hjälpte självklart sitt lag till vinst.

När man följer sociala mediers rapportering från veckan verkar det som om det fina med Almedalen är också det mest kritiserade. Jag talar om kombinationen mingel, dryck, dans och samhällsbyggande. 4000 seminarier kombineras med rosémingel i vackra trädgårdar, samtal över en Aperol Spritz på Stora torget och långa, hoppiga kvällar på Kallis. Och det här passar tydligen inte jantesverige eller Sverigehatare. Men det passar oss som vill göra Sverige till ett bättre land och lägger en hel sommarvecka på att hitta sätt att göra det.

Jag tänker inte påstå att årets vecka var den mest seminarietäta Almedalsveckan för mig, men jag hann med ett antal, bl.a. “Med myndig stämma – hur politiska bilder påverkar oss” av Kantar Sifo. Seminariebeskrivningen: “Vi visar effekten av hur olika aktörer inom politik och samhälle signalerar tydliga, splittrade eller rent av knasiga budskap i bilder” – lockade självklart! 😂

Annas avslutande tal igår var också inspirerande och hoppingivande, fler spontana möten kommer vara bra att följa upp och jag hann med ett par riktigt bra seminarier till som jag kommer att ha stor nytta av i arbetet med att göra Sigtuna kommun till en bättre kommun. Och när valrörelsen inför valet 2018 sätter fart på riktigt.

 

Idag har jag tagit 202 steg…

– Vad ska du göra i midsommar? – Vah, ensam? Och så tittade de på mig med starkt medlidande och lite misstänksamhet i blicken.

Detta scenario utspelade sig inte bara en gång inför den stora och viktiga festhelgen i det lilla landet Stereotyp. Det inträffade varje gång jag berättade om mina planer för midsommarhelgen som jag tänkte tillbringa ensam i Falsterbo och Köpenhamn.

Vad är det med människor? Och ja, jag talar om vuxna människor. När blev vi flockdjur? Varför är det onaturligt att man vill vara för sig själv, resa ensam eller äta en måltid ensam på restaurang? Och på självaste midsommar!

För mig är midsommar en icke-helg utan särskilda minnen. Det har oftast varit en kall sommarhelg som jag tillbringat som barn på landet med familjen eller på barnkollo, som tonåring på sommarjobbet, som nygift och förälder på Gotland, på resa eller hemma i Rosersberg med olika vänner eller släkt. Ingenting är starkt ingjutet som en efterlängtad tradition och därför ser jag helgen som en lite längre försommarhelg som passar utmärkt för precis vadsomhelst.

I år blev vadsomhelst en härlig helg med mycket löpning, läsning, god mat och
avslutande shopping i Köpenhamn. Och några härliga stunder med kompisarna Marita och Peter fick jag också förstås.

Men oj, va folk tyckte jag måste vara konstig och vilka blickar av medlidande jag fick när jag på självaste midsommarafton satt på underbara Skanörs Fiskrögeri och njöt av silltallriken, fisksoppan och snapsen i min ensamhet. Serveringspersonalen var nog också lite extra trevlig mot den stackars ensamma kvinnan…😊

 

När jag tänker efter har jag nog kanske skaffat mig en alldeles egen midsommartradition…

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag. Ibland liksom stannar världen och allt ändrar sig genom ett par oåterkalleliga tag.

Min värld har ändrats, mitt liv har tagit ny vändning och jag jobbar på att komma underfund med hur det nya livet ska levas. Det är därför ni inte har hört nåt från mig här på ett halvår. Att skriva är en underbar medicin, att blogga är ett kul sätt att få snabb respons på min text, jag älskar att skriva av mig och dela med mig. Men ibland tar det bara stopp.

Hösten 2016 fylldes av en eländig skilsmässa, ett tufft Crohns-skov och samtidigt hela tiden fullt fokus på min fina mamma som mådde dåligt, var väldigt sjuk och låg på sjukhus i månader. Tiden, orken eller inspirationen fanns inte för något annat än att klara av min egen, mina barns och min mammas vardag. Jag tänkte bara timmar framåt, mådde för dåligt för att äta bra, tålamodet var lika kort som det kortaste strået och när jag hade en stund över ville jag bara sova.

Nu är det midsommardag 2017. Skilsmässan är avklarad och inte lika eländig längre. Crohns-skovet har släppt och jag har medicineringen, träningen och kosten under kontroll.

Den 7 april gick min älskade mamma bort, vilket är en enorm plåga och stor sorg för mig, men antagligen det bästa för henne. Åtminstone försöker jag intala mig att det är så. Hon hade levt ett långt och händelserikt liv och som hon mådde på slutet ville hon inte må. Men saknaden efter henne är enorm, det gör ont varje dag och jag väntar fortfarande på att hon ska komma hem så jag kan berätta allt som hänt för henne.

Som nu till exempel. Jag är på midsommarsemester i Falsterbo och njuter av ledighet, sommar och frihet. Jag vet inte hur många gånger under de här dagarna jag tagit fram telefonen för att ringa mamma och berätta om vad jag
gjort. Om hur kul det var att träffa min älskade kompis Marita igen och om hur fint det är längs stränderna här. Mamma hade frågat vad barnen gör när jag reser iväg såhär, men hade varit glad över att höra att de är med sina kompisar, jobbar och har fullt upp ändå. Mamma hade sagt att jag borde bott hos Marita, men efter lite förklaringar hade hon förstått att jag tycker det är underbart att bo på hotell och styra mina dagar helt själv. Då hade hon frågat om hotellet är fint och sagt att jag inte får springa för mycket “det är nog inte bra för mina knän ändå”.

Mamma hade varit glad över att höra att jag gör nåt sånt här bara för att jag vill och kan. Hon hade också sagt att jag borde börja blogga igen.

Jag gör ett försök, mamma ❤️

Sådärja. Överlevde! Nu är jag hemma, dricker kaffe och äter macarons. Osten och de alldeles, alldeles underbara små Groksisarna åt jag direkt när jag klev innanför dörren.

Känner mig lugnare och gladare än på flera dagar. Lättad över doktorns besked om att det inte fanns några tumörer eller någon cancer i tjocktarmen. Crohns-drabbade har nämligen en förhöjd risk för tjocktarmscancer och med allt som hänt mig det senaste halvåret hade det lika gärna kunnat vara ett sånt besked som fått bägaren att rinna över. Men idag hittade man bara ett par tarmfickor och en rejält inflammerad tarm. Det får jag vara nöjd med åtminstone tills besöket på fredag när jag ska genomlida magnetröntgen av tunntarmen.

Besöket idag var mycket, mycket bättre än jag befarat. Jag har ju som sagt gjort undersökningen tidigare, men de gångerna tror jag inte läkaren var så värst intresserad av min tarm eller min hälsa. Han gjorde nog mest bara sitt jobb och rotade igenom eländet lite snabbt och okänsligt. Skillnaden är milsvid mellan de olika undersökningarna! Dagens undersökning tog en dryg timme och varenda millimeter av tarmen synades, men med finess och omtanke. Jag tog för säkerhets skull allt lugnande och smärtstillande de bjöd på, så mycket som de hade, enligt läkaren…och det gjorde att jag efter ett tag t.o.m vågade titta på skärmen och se insidan av min tarm. Fascinerande!

Läkaren var trevlig, vänlig och intresserad. Sköterskan supersnäll och förklarade hela tiden noggrant vad de höll på med. Ersta sjukhus är ett fantastiskt ställe, med fantastisk personal och fantastiskt fula patientkläder! Smickrande dock att sköterskan bytte 80-100kilos-kalsongerna till 60-80kilos-varianten när jag fortfarande hade jackan på mig…

Efter undersökningen kände jag mig rejält genomrotad och tom och fick slappna av en stund innan jag skulle byta om och ta mig hem. Efter allt lugnande var jag lagom mosig, hungern hade övergått i svält och t.o.m. nästan försvunnit. Men när jag plötsligt kom på att det förhoppningsvis ska dröja länge innan nästa laxering kändes allt fantastiskt. När jag sedan klev ut från sjukhuset och möttes av utsikten kändes livet t.o.m. värt att leva igen!

Nu är jag på väg till Ersta sjukhus. Färdiglaxerad (hoppas jag😳), nyduschad, HUNGRIG och nervös. Jag har gjort koloskopi tidigare, men då var det inte riktigt lika noggranna förberedelser och ett annat laxeringsmedel användes. Den här gången har jag haft strikt diet i en vecka och inte ätit någon fast föda sen i måndags. Då var jag så nervös och virrig så jag tänkte inte på att äta nåt fastare än äggröra, vilket kanske var för lite. Känner mig sjukt sugen på att tugga!

Just laxeringsdelen är nåt som jag fått bra tips för på nätet. Jag har lusläst broschyren och papprena som sjukhuset gett mig, men de bästa råden hittade jag faktiskt i en Flashback-tråd! Trodde tidigare att det forumet bara handlade om mord, våldtäkter och gav sverigedemokrater fritt spelrum🙊Hursomhelst, igår pinade jag i mig 2 liter Laxabon på 1,5 timme och höll på att få panik! Drack det enligt sjukhusets instruktioner och försökte varva med svag äppeldryck – vidrigt! Frös så jag skakade och det kändes som om jag skulle drunkna i mig själv! Grät nästan vid blotta tanken på att göra om allt idag. Men tack Flashback – där hittade jag rådet att kyla ordentligt och blanda med lite mindre vatten om jag samtidigt får i mig annan dryck och använda isbitar. Morgonen blev därmed mycket lättare. Och tack gode Gud för att jag får dricka kaffe!

 

 

IBD. Crohns. Ulcerös kolit. Koloskopi. Cellgiftstabletter. B12. De orden hade jag knappt hört för tre år sedan och de senaste åren har jag använt och googlat dem hundratals gånger. Detta efter beskedet att jag har Crohns.

 

 

 

Crohns är en kronisk tarminflammation som kommer i skov och visar sig på olika sätt hos de drabbade. Den enda helt fastställda orsaken till Crohns är rökning. Jag har aldrig rökt. Min Crohns hänger ihop med min ledsjukdom Reaktiv artrit (RA) som jag har känt av från och till sedan 1994-95. Upptäckten av min Crohns gjordes av min reumatolog när vi, efter ett glapp i medicineringen (mitt eget fel!), konstaterade att jag plötsligt mådde finfint i lederna, men uselt i magen. Därefter följde utredning på utredning, test av mediciner, regelbundna blodprover, kostråd, motionsråd, nya läkare, nytt liv…

När allt funkar är det endast årliga prover och läkarbesök som måste göras. På  det senaste besöket var det något värde som inte var som det borde och läkaren tyckte att det var dags att kontrollera allt ordentligt igen. Därför är det idag dags för koloskopi för att kolla tjocktarmen och på fredag ska jag göra magnetröntgen för att kolla tunntarmen. Det är inte de roligaste undersökningarna man kan tänka sig och för att göra det lite lättare och roligare för mig själv tänker jag dokumentera detta genom att skriva och fotografera. Och även för att dela med mig av erfarenheterna eftersom jag själv fått bra tips och råd genom bloggar, Instagram och andra sociala medier. Läs om du vill och om du hamnat här för att du, som jag, har googlat på nåt av orden, hoppas jag kunna bidra med nåt litet stöd iallafall.

Återkommer strax. Är mitt i laxeringen…

Jag släpper mitt privata elände en stund och skriver en snutt om ett lokalt, nationellt och t.o.m. globalt elände. Det handlar om demokrati.

Idag har jag varit på en föreläsning “Hur kan medborgarna engageras i kommunpolitiken?” med Olle Wästberg som ledde Demokratiutredningen 2016 på regeringens uppdrag.

Det var en mycket intressant och en mycket nedslående föreläsning. Än en gång fick jag en känsla av panik över det bristande intresset hos människor att bli politiskt engagerade. Med valresultat som Brexit och Trump blir jag mer och mer mörkrädd inför framtiden och rent ut sagt förbannad över att människor väljer det simpla sättet att istället för att försöka förändra politiken genom eget engagemang lägger de en röst på någon/t som de tycker “skakar om”. Vaddå? Gör nåt själv då, om nu alla politiker gör så himla fel! Det behövs mer än en gilla-tumme på Facebook för riktig förändring.

Sedan 70-talet har de politiska partierna i Sverige förlorat 1 miljon medlemmar! Det är liknande siffror runtom i Europa, så det är inte ett unikt problem för Sverige. I Sverige finns det ca 70 000 olika politiska uppdrag och endast 100 000 personer är aktiva i politiska partier. Fattar ni vad det innebär? En liten pytteklick av alla medborgare vill engagera sig för en bättre kommun, bättre skolor, sjukvård, kollektivtrafik, stabilare ekonomi och förbättrad integration. Vad GÖR alla andra? Var ÄR alla som tycker nåt och vill påverka? Ska inte politiken vara en kanal för samtliga medborgares viljor?

Igår var jag på rådskonferens med Moderaterna och lyssnade på flera, också nedslående, föredrag om det politiska läget i Sverige, Europa och världen. Men hur nedslående de än är går inte jag hem och tänker: “nej, det är ingen idé att jag gör nåt, det går ändå åt helvete. Jag lägger min röst i nästa val på nån knäppgök som säger det ingen annan törs, för då blir det toppen i Sverige och världen.” Nej, nåt sånt kommer ni inte att höra från mig. Mitt engagemang får en extra skjuts av att lyssna på kloka människor som ser problemen och försöker hitta lösningar för en bättre framtid och vettigare politik . Igår lyssnade jag på flera sådana personer, bl.a. Moderaternas 1e vice partiordförande Peter Danielsson som ni ser på bilden. Tänk om fler levde efter mottot YCDBSOYA! Då skulle världen börja ljusna igen.