Kafeteriatjänst, lotteripriser, fiskdamm, pantinsamling. Arrangemang, engagemang, välgörenhet, kampanjer. Kickoffer, konvent, upptakt, seminarier. Det är saker som många försöker hinna med, välja mellan och delta i. Och det är saker som många gör allt för att smita undan.
Efter en helg med valkickoff i fredags och en fantastisk dag på Sigtuna stadslopp i lördags har jag har tänkt mycket på det här och hur det kommer sig att vissa gör allt för att stoppa huvudet i sanden och låtsas inte höra när någon säger engagemang eller kafeteriatjänst. Jag vägrar tro att de som gör det har så himla mycket annat att stå i hela tiden. Visst är man utarbetad på jobbet i perioder, visst kan småbarnstiden vara tuff och självklart kan man ha svårt att hinna med allt när livet känns tyngre än vanligt. Men att aldrig engagera sig i en förening, sina barns idrottsklubbar, ett parti eller bidra till någon form av välgörenhet kan inte vara sunt!
Jag minns när vår son började på dagis (nä, PK-monstret har inte fått migatt sluta säga dagis!) och det visade sig att det var ett föräldrakooperativ med en hel rad uppgifter för föräldrarna. Vi var unga föräldrar och hade knappt förstått vad dagis innebar mer än att det var ett ställe där vi skulle dumpa sonen för att kunna åka till jobbet och så plötsligt tillhörde vi ett kooperativ och skulle städa, handla och laga mat samt vara med och välja en styrelse.
Det slutade med att vi handlade och städade, hjälpte till när personalen var sjuk, jag hamnade i styrelsen och Henke blev en del av ett pappa-gäng som ibland fick snickra hyllor och staket på personalens och barnens beställning. Om vi inte hade hamnat på just det dagiset är jag övertygad om att vi haft en längre väg in i det ganska slutna samhället som Rosersberg kan vara för nyinflyttade. Vi anses ju fortfarande som nyinflyttade av de “riktiga” rosersbergarna. Vi har ju bara bott här i 19 år.
Vart vill jag komma? Jo, till att engagemang och deltagande i föreningar mm inte får ses som något jobbigt eller påtvingat. Det är inte heller bara nödvändigt för föreningens skull utan ett fantastiskt tillfälle att skapa nya kontakter, träffa vänner för livet och ha en rik fritid. Det känns trist att så många människor missar sin möjlighet genom att aldrig ställa upp i kafeterian på innebandymatchen, aldrig svarar på frågan om de kan hjälpa till en timme på stationskampanjen eller ta en plats i styrelsen för sonens fotbollslag. Vad gör de människorna på sin fritid? Är det de som sitter hemma i tv-soffan och tänker “jag hinner inte, jag har så mycket att göra”?
