När jag gick i 5- och 6an på 80-talet, satt jag klistrad framför tvn på måndagskvällarna. Sent. Säkert alldeles för sent egentligen, men det spelade ingen roll, jag skulle se Måndagsbörsen. Varje tisdag gick jag sedan, lite tröttare än andra dagar, till skolan och sa att Adam & the Ants, Duran Duran, Spandau Ballet som jag hade hört kanske en eller två låtar av, var mina största idoler. Jag hade nya “största idoler” varje vecka.

På helgerna gick jag på scoutträffar i Estniska huset på Wallingatan i Stockholm och hängde i hasorna på de coola och musikbabblande killarna Andres Lokko, Teet Sirotkin, Kristian och Martin Luuk m.fl  som lyssnade på nån snubbe som hette David Bowie. Han måste vara bra, tänkte jag och åkte till skolan på måndagen och sa: “David Bowie är min största idol.”

Jag letade febrilt bland radiokanalerna, eller ja, P3 och Radio Stockholm, för att hitta låtar med den här David Bowie och när jag hittade dem, ja, då var jag såld på riktigt! Kassettbandspelarens rec-knapp gick varm och var snart utsliten, kassettbanden låg på hög med dåliga inspelningar och Staffan Doppings avklippta röst i början eller slutet av låtarna. Tills så en dag – jag hade sparat ihop lite pengar och skulle köpa min första alldeles egna Bowie-skiva! Jag åkte till Sergel Musik på Klarabergsgatan. Där jobbade nämligen Niclas. En kille som såg exakt ut som Ziggy Stardust! Han var typ 27 och jag var…ehhh 12-13, dödsförälskad och han var min Bowie och sålde ju maxisingeln Fashion till mig. Scoutträffarna blev snart utklassade av Sergel Musik där jag hängde och bläddrade bland Bowie-skivorna så fort jag fick chansen.

Åren rullade på, jag fortsatte att åka till Sergel Musik så ofta det bara gick, köpte fler skivor, t-shirtar, tidningar med Bowie-artiklar, bilder, letade reportage mm. Jag hade en brevvän, Kristi Saare med lika stor eller kanske ännu större Bowie-kärlek än jag. Vi skrev till varann om honom och vilka låtar vi gillade mest just då och bytte bilder. Jag läste allt som fanns att läsa om honom, hans musik och liv och jag kunde allt. Varje gång vi skulle forska om något i skolan, skriva en uppsats eller hålla ett föredrag frågade jag om jag kunde göra det om Bowie. Jag har skrivit uppsatser på engelska, svenska och estniska, gjort översättningar från franska tidningar, skrivit dikter, översatt låttexter och jag har ritat. Jag har klippt och klistrat och jag har köper fortfarande varenda magasin jag ser som skriver om Bowie.

 

Det känns som om jag kände honom, som om vi träffats och diskuterat vilka låtar vi gillar mest. Det känns som om vi såg Merry Christmas Mr Lawrence tillsammans och led tillsammans när han blev nergrävd. Jag minns känslan av förakt när snubben bakom mig i salongen på Palladium sa: “han ser ju ut som en sparris” den där natten när jag såg “The man who fell to Earth” på en av de få visningarna i Sverige.

För några år sedan sålde vi alla våra vinylskivor på Blocket. Det kom en kille som köpte rubbet. När han såg mina Bowie-skivor försökte han ta dem också. Aldrig i livet! Även om jag aldrig kommer ha en vinylspelare igen kan jag inte skiljas från dessa mästerverk!

De senaste veckornas sociala medie-brus om hans nya album Blackstar gjorde att jag bestämde jag mig för att köpa den direkt. Det skulle vara ett bra sätt att fira hans 69-årsdag.  Så jag köpte den, firade hans födelsedag med att lyssna på den och se videon på Youtube (TÄNK om detta hade funnits på 80-talet!!!). Jag var dock något skeptisk och scrollade runt på gamla godingar istället och hela helgen har jag lyssnat mer på hans musik och tänkt lite extra mycket på honom. Och så kommer detta.

David Bowie är död. Mitt liv har förlorat en jättedel. Min tillvaro är förändrad. Världen har blivit utan en av de största artisterna ever.

Det känns mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.  Jag är ledsen, sorgsen, känner mig ensam och fylld av saknad.

David Bowie – du har alltid varit och kommer alltid att vara den störste för mig.

There´s a starman waiting in the sky.