Det här med att må bra – del 2.

Som jag berättade härom dagen tränar jag för att överleva. Jag gymmar, powerwalkar och joggar. Vissa dagar riktigt längtar jag efter att få träna och det är inte bara kroppen som mår bra av motionen. Den mår givetvis bra av själva rörelsen, men hela jag mår bra av vilan för hjärnan. Att vara ute i spåret, i den friska luften, med solen i ansiktet eller med ett lätt regn i luften och bara ta sig fram med musik eller radio i öronen eller med ett trevligt sällskap är så fantastiskt härligt. En stund ensam på gymmet med radio och hantlar är också ren njutning – oftast…

Det här hade jag inte trott att jag skulle kunna känna och säga för några år sedan. Än mindre hade jag trott att jag skulle kunna göra det jag har gjort de senaste två helgerna. Jag har nämligen sprungit rundor som varit längre än en mil. Inte så fort, säkert inte så snyggt, men jag har gjort det. Och ja, jag ÄR stolt. Får man inte vara det när man gör nåt som man själv är imponerad av?

Jag var definitivt ingen stjärna på gymnastiken i skolan, har aldrig varit bra på nån bollsport, har totalt noll rytmkänsla och ingen som helst motorik, så alla gympalektioner och gruppträningar har varit en plåga för mig genom åren. Att gå på Zumba eller nån annan typ av gruppträning där man ska kunna koordinera armar och ben tar emot och gör mig obekväm. Och nu måste jag alltså röra på mig för att må bra och överleva. Då gäller det att hitta sätt som passar mig och funkar. Och det här funkar. Låt mig då vara lite stolt ett tag.