Säger du hej tillbaka? Undviker du blicken? Håller du hårdare i handväskan när de närmar sig på pendeltåget? Hur förklarar du för dina barn varför det sitter smutsiga människor på gatorna och ber om hjälp?

Ni förstår säkert vad jag syftar på. Tiggarna, romerna, EU-migranterna – kärt barn har många namn. Det är svårt att prata om dem utan att någon säger nåt kränkande, utan att väga sina ord på guldvåg eller ha vitt skilda åsikter. För  mig är det ett viktigt ämne som påverkar mig mycket och ja, jag har bestämda åsikter. Jag lägger aldrig något i deras koppar, jag försöker undvika deras blickar, men det händer att jag säger hej. Det är ju trots allt människor, i nöd dessutom.

Mitt lilla Rosersberg är, eller åtminstone har varit, en ganska skyddad verkstad med få “annorlunda” människor.  Man har känt igen alla som går till och från tåget och skolan och nästan reagerat om man sett en bil som man inte känt igen registreringsskylten på. Men de senaste åren har något hänt och då menar jag inte bara att industriområdet har vuxit. I skogarna runtomkring det lilla samhället har det poppat upp tältläger efter tältläger. På morgnarna är perrongen full av människor med kryckor över axeln. Ja, över axeln, eftersom när de går här, från sina tält till tåget, behöver de inte kryckorna. Det gör de bara när de sitter på sina platser i centrumen och på gatorna i stan.

Organiserat eller inte, tiggeriet måste få ett slut eller vi måste åtminstone hitta en lösning som minskar förekomsten av det. Det finns människor som tror att man kan utrota tiggarna, att man kan dra ner gardinen vid Sveriges gränser och sen är det borta och allt är bra. Så är det givetvis inte. Men vi kan inte heller stå bredvid, tycka synd om dem och tro att vi löser allt med en tia i koppen. Vi kan inte heller bara konstatera att det är ett problem och hoppas att någon annan löser det. Det krävs något rejälare nu, vi måste sluta vara fega, politiskt korrekta och förstående. Säkert kan det låta naivt och trångsynt, men jag tror på någon form av förbud. Och framför allt måste det bli lättare för kommuner och privata markägare att avhysa. Jag blir genuint ledsen och bedrövad av att se alla smutsiga och ovärdiga tältläger i våra fina skogsområden och läsa artiklar som denna i Svenska Dagbladet. Nej, man har absolut inte rätt att komma hit och kräva tak över huvudet och det kanske viktigaste, det löser inte problemet. Det gör precis tvärtom och håller de utsatta kvar i utanförskap och misär.