Hallå inspirationen, var är du? Jag har ju längtat efter att blogga hela veckan och så idag när jag har chansen är du bara borta! Dåligt! Jag vaknade efter en Crohns-dålig natt med bubblande mage, värkande huvud och dålig känsla i hela kroppen. Satt en stund med datorn i knäet och funderade. Flyktingkris, tiggare, må bra, kommunpolitik, resor, vänner, nej, inget kändes lockade att få ut genom tangenterna idag. Men så plötsligt kom jag på att det är fars dag idag och att jag vill skriva om min underbara pappa.

Så jag funderade en stund och kom på att jag skrev om pappa i min förra blogg också. Jag letade upp det och tyckte om det. Eftersom inspirationen är bristande idag, tar jag mig friheten att återanvända stora delar av min gamla text och tänka extra mycket på världens finaste pappa.

Pappa Einar dog plötsligt och oväntat 1997, alldeles alldeles för tidigt. Jag saknar honom hela tiden och jämt. Det känns faktiskt fortfarande som om han kommer att dyka upp en dag och se hur fina barnbarn han har och hur det har gått för oss andra efter att han lämnade oss.

Han var en väldigt omtyckt person. Snäll, bestämd, generös och lugn. Han var en uppfinningsrik man som kunde fixa allt och hjälpte alla med allt. Jag kan inte minnas någon gång som han blev uppjagad eller grinig. Han kunde vara arg – tror jag – kan i och för sig inte minnas det, men jag antar att han var arg någon gång…Men han var inte arg när jag tjuvtittade på läskiga filmer genom det frostade glaset på vardagsrumsdörren. Han var inte heller arg när jag kräktes på ryamattan i vardagsrummet, vilket jag gjorde varje gång jag blev magsjuk och sprang till mammas och pappas sovrum istället för att springa till toaletten som låg precis bredvid mitt rum.

Pappa var inte arg när jag hade haft en föräldrafri fest och någon pappskalle hade glömt stänga locket på frysboxen och allt innehåll smälte innan någon upptäckte det – eller var det kanske den gången som han var lite arg…?

Han var inte det minsta arg när jag första året i gymnasiet kom hem efter en fest där jag försökt sätta rekord i rödvinsintag. Inte arg. Men bestämd.

Mina kompisar tyckte mycket om min pappa, hans vänner och bröder älskade honom och jag älskar honom för alltid. Jag älskar alla minnen jag har från honom och min fina uppväxt. Jag älskar minnena från alla resor vi gjorde med Forden genom Europa och jag älskar att minnas hur jag väntade på honom när han kom hem från sina resor med jobbet. Jag ville ju se vilken docka han hade köpt den här gången. Jag minns med värme alla jullovsmorgnar när vi låg i soffan tillsammans och tittade på TV och hoppades att de skulle visa tecknade Scooby Doo. Det älskade vi båda två, pappa och jag.

 

Jag är vansinnigt ledsen över att mina barn inte fick uppleva den bästa morfarn man kan tänka sig, men jag är innerligt glad över att han fick vara med på mitt bröllop bara sju månader innan han dog i mars 1997. Han höll det finaste tal en brud kan tänka sig och jag minns fortfarande att jag var så stolt över honom och talet.

Så inspirerad eller ej. Pappa Einar löser allt. Från att ha varit alldeles tom i hjärnan i morse, är jag nu alldeles varm av kärlek och saknad efter världens bästa pappa.