Jag känner mig trött, lederna känns som om de inte rört sig på ett dygn, huvudet bultar och irritationen är påtaglig. Så fort någon tilltalar mig morrar jag och svarar med nåt riktigt onödigt grinigt. Huset är stökigt, fönstrena är dimmiga av smuts och högarna med jobb växer. Min högsta önskan är att få lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.

Scenario 2. Vaknar. Eller åtminstone drar jag mig ur sängen för att gå på toaletten med min trötta och stela kropp. Benen känns som styltor och ryggen är krum. Jag behöver gnugga mig i ögonen en stund och gäspa stort flera gånger. Ångesttankarna far genom huvudet och alla beslut jag tagit hittills genom livet känns fel. Det är då. Det är då och i de här stunderna som jag tar beslutet att klä på mig löparkläderna och snöra på mig skorna för att tvinga mig ut och ta en joggingrunda i den friska luften.

De allra första stegen känns lätta och ljuset mot ansiktet är underbart. Tankarna saktar ner i samma takt som flåset hittar rätt och lugnet sprider sig bestämt i kroppen. Benen lyfter sig av sig själva och bär mig fram över vägarna, ryggen sträcker upp och ansiktet strålar. De stela lederna, stressen över det ostädade huset, jobbhögarna eller alla andra bekymmer är som bortblåsta. Jag joggar med musik i öronen, tänker på allt och ingenting, känner hur lederna och andningen synkroniserar och arbetar på stabilt. Den sista kilometern är underbar och glädjen av att springa in i trädgården igen är euforisk.

Löpning/jogging/lunk är den bästa medicinen som finns! Det får mig att må så bra att jag går omkring med ett fånflin på läpparna, det får mig att inte säga de där dumdryga kommentarerna som jag tyvärr kan slänga ur mig ibland och det får mig att känna mig stark och frisk.  Därför är jag inte det minsta förvånad över vad som sägs i denna artikel.

Jag längtar redan efter nästa runda!