Förra helgen tillbringade jag i Malmö. Efter ett par dagars politik på Moderaternas Sverigemöte var det dags för mig att träffa en av de viktigaste personerna i min barndom och mitt ungdomsliv.

Jag skulle äntligen få träffa min Marita.

Marita bodde i Täby under uppväxten och flyttade till Malmö efter gymnasiet. Vi var bästa vänner efter att ha träffats på det estniska barnkollot Kungla på Björko Arholma nån gång på 80-talet. Efter att ha hängt med varandra under fyra veckors kolonitid var vi oskiljaktiga och pendlade mellan Märsta och Täby under hela tonårstiden. Märk väl att det här var före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid, så bodde man i Märsta och Täby, la man ner enormt mycket tid på riktiga telefonsamtal, buss- och pendelresor tvärs över länet och regelbundna övernattningar.

Marita och jag kunde prata i telefon i timmar och eftersom det här var före handsfree-tiden (åtminstone i våra tonårsrum) gick vi omkring i timmar med en lur mellan öra och axel och pratade. Eller ja alltså, när vi inte somnade så pratade vi och var med varandra överallt genom luren. Kanske är det därför jag har så lätt för att få nackspärr nuförtiden…

Vi konfirmerades tillsammans, fortsatte hänga
under gymnasietiden, fortfarande på varsitt håll tills studenten och sedan flyttade hon till Malmö. Vi träffades några få gånger efter flytten och så helt plötsligt hade hon träffat en man och blivit med barn. And the rest is history.

När jag tidigt i våras insåg att jag skulle behöva åka till Malmö för årets Sverigemöte var min första tanke att jag hoppades få tid att träffa Marita. Även om vi inte haft regelbunden kontakt under alla år har jag längtat efter henne och tänkt att vi måste ses snart. Tack vare Facebook har vi ju också numera kunnat uppdateras om varandras liv och jag har sett att hon har träffat en ny man och verkar ha ett jobb som hon trivs på. Men så mycket mer har jag inte vetat, kunnat utläsa eller tagit reda på. Men nu, nu äntligen skulle vi få tid att prata och vara med varandra.

Och där kom hon. På eftermiddagen i lördags. Hon hämtade mig vid hotellet i Malmö och körde hem mig till sitt vackra hus i fantastiska Skanör. Vi hann knappt komma in i bilen förrän vi började babbla i mun på varandra. Jag blev så full i skratt när jag såg henne och nästan rädd. Vi såg ju likadana ut! Samma typ av kläder, kortklippta och i nästan samma storlek. Precis som förr. Vi satt i bilen och visste inte var vi skulle börja, men babblade ändå. Precis som vanligt. Bara 20+ år senare.

Inte bara fick jag träffa min gamla vän, jag fick en ny bekantskap med fantastiska Peter som numera bor ihop med Marita och jag fick se Skanör. Vilken plats, vilket ljus, vilken kväll!

 

Att man inte gör sånt här oftare! Tar sig tid att träffa gamla vänner som man inte automatiskt, regelbundet eller påtvingat träffar i sitt vuxna liv. Det är ju de stunderna som ger mest, som ger känslan av att man levt ett härligt liv med massor av intryck, känslor och upplevelser.

Tack Marita och Peter för en av  de mest betydelsefulla, minnesvärda och bästa kvällarna i mitt liv!