Det här med Brexit. Vad sjutton hände?

Jag börjar 1986.

Helle 16 år var en något förvirrad politiskt intresserad Bowie-älskande EU-anhängare. Eller EG som vi sa då. Jag var medlem i något som heter JEF – Jeunes Européens Fédéralistes (Unga Européer) som arbetade för en utvidgad europeisk gemenskap. Som vanligt i min ungdom var jag influerad av mina (mycket!) äldre syskon som båda var politiskt engagerade och alltså hade lyckats lura in mig i den här organisationen också. Organisationen spred information om EG och dess betydelse för medlemsländerna, arrangerade seminarier runtom i Europa och arbetade aktivt för svenskt medlemsskap i EG. Det var en  ungdomsorganisation med medlemmar från EGs alla medlemsländer, från länder som knackade på dörren till EG och alla kom från olika politiska partier och ideologier.

I början var det här något mycket luddigt för 16-åriga Helle. Men ändå väldigt intressant och spännande. Inte bara fick jag resa runt i Europa och träffa snygga nederländska killar, jag lärde mig massor om Europa och hur bra det skulle bli om Sverige också blev medlem i det stora samarbetet som skulle lösa ungdomarnas framtid, ländernas ekonomi och bli en tydlig fredsorganisation ifall det tredje världskriget skulle dyka upp.

Jag blev övertygad och frälst. EG var räddningen för min framtid. Gick Sverige med skulle det vara så himla mycket lättare för mig att plugga på vilket universitet jag ville, bo i vilken liten italiensk by som helst på somrarna, jobba när och hur jag behövde i London efter studierna. Japp, EG var räddningen.

Under gymnasiet och på universitetet handlade så många uppsatser som möjligt om fördelarna med EG, jag förklarade för alla jag diskuterade med att det var nödvändigt för Sverige att gå med och det skulle vara besvärligt för oss att stå utanför. I början visste jag inte riktigt vilka de tyngsta argumenten egentligen var, men var ändå väldigt övertygande i diskussionerna eftersom jag tyckte att de jag träffade genom JEF hade det så mycket bättre än vi hade det i Sverige. Under universitetstiden blev fokus mer inriktat på studie- och arbetstillstånd och till viss del också fredsarbetet till följd av det pågående Bosnienkriget och EUs påtryckningar.

Och så var det då till slut dags för folkomröstningen 1994 och – tack gode Gud – Sveriges inträde 1995.

Jag står fast vid att EU är viktigt och det vore en katastrof om lilla obetydliga Sverige stått utanför. Att “mitt andra land” Estland också är medlem sedan 2004 är ännu mer fantastiskt. Från att ha vuxit upp med berättelser och besök i “Sovjet-Estland” till att se det lilla fantastiska landet bli självständigt, gå med i EU och dessutom också införa euron är något alldeles, alldeles speciellt.

Med det här i bagaget känns britternas klantiga beslut om utträde ur EU som en total katastrof. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle inträffa. Om jag ska vara ärlig har jag inte följt kampanjerna eller diskussionerna i England särskilt noggrant under året, men när det närmade sig omröstningen läste jag mer och mer och tänkte hela tiden: “nej, det kan ju inte bli en Brexit. Det är ju bara ett politisk spel att ha omröstningen. Inget land kan ju på riktigt mena att man vill gå ur EU.”

Fail.

Det mest tragiska i det här är ju dessutom att det verkar att de som röstat egentligen inte fattat vad de röstat om. Som alldeles för ofta nuförtiden visar det på ett meningslöst missnöjesuttryck med skrämmande följder. Återigen har vi alltså fått uppleva ett valresultat som jag aldrig trott skulle vara möjligt. Vart är den stackars världen på väg?