“Mamma har haft semester i en och en halv vecka och den där bikinin på sig hela tiden,” hör jag min dotter säga till sin kompis.

Japp, sån är min semester i år och jag har t.o.m. gått ner i varv. Jag har varit lite orolig över att inte ha något spännande bokat, ingen resa att längta efter eller några intressanta utflykter planerade. Första semesterhelgen tillbringade jag därför fastklistrad vid datorn eller mobilen surfandes runt på olika resesajter, SPA-hotell och skärgårdsboenden mm. Men inget kändes rätt eller lockade tillräckligt mycket för att jag skulle boka. Jag försökte istället febrilt hitta lugnet hemma och så plötsligt, den tredje dagen, släppte rastlösheten. Vädret var toppen och blev bara bättre och bättre, tvätten blev tvättad utan stress och panik, köket höll sig rent och fint och sovmorgnarna kunde jag snabbt vänja mig vid. För att inte tala om den underbara känslan att kväll efter kväll gå och lägga sig utan att behöva ställa väckarklockan.

Så jag har lullat vidare med lugn i sinnet i en och en halv vecka och kan
numera t.o.m. läsa böcker och förstå vad jag läser. Jag har målat innertak och väggar, kunnat plocka körsbär utan att tröttna efter fyra bär, varit på champagnerunda i vackra Stockholm, tagit en lång och härlig morgonpromenad på Djurgården i strålande solsken, joggat och badat och bara njutit i solen på altanen. Och oj, vad jag behöver det här! Det kommer visserligen fortfarande några slängar av rastlöshet, jag har svårt att helt acceptera att det är ok att “inte göra något” på ett helt dygn och att låta bli att kolla kalendern då och då för att se om jag har missat något. Särskilt påtagligt blir det när människor man möter frågar vad jag gör eller ska göra på semestern. Att svara ingenting känns så konstigt och olikt mig på nåt sätt. Tänk att det är så! Varför måste jag göra något hela tiden?

Semestern ska väl ändå vara som barnens sommarlov – en enda lång
ledighet med sovmorgnar och inga läxor. Så jag fortsätter intala mig att det är helt ok att inte göra någonting de närmaste veckorna. Jag tror att jag kan lyckas.