Jag skulle verkligen behöva blogga.

Jag behöver skriva av mig ilska, förtvivlan, sorg och besvikelse. Vill skriva med känsla, inlevelse och nyans så att ni förstår varför jag inte skriver om sånt som jag brukar. Behöver känna hur fingrarna springer över tangentbordet och kastar ur sig tänkvärda ord och beskriver mina många tankar, en efter en.

Men jag törs inte. Jag törs inte för att jag är rädd för att bli alldeles för arg, elak, hatisk och skriva sånt som jag kommer att ångra längre fram. Jag törs inte skriva vad jag känner, hur mina funderingar går eller varför jag är så besviken. Jag fortsätter istället att vara stum av ilska.

Jag har funderat på att starta en till blogg, en anonym där jag kan skriva allt jag vill, beskriva vad som har hänt, vad som är sagt och hur det är sagt. I detalj, rakt och ärligt. Kanske gör jag det. Kanske har jag redan gjort det. It’s for me to know and you to find out, som det heter.

Men här, i det här första försöket att berätta vad som har hänt låter jag er slippa det fula. Jag delar istället med mig av mina försök till återhämtning i bilder.