Det här med ordet flyktingkris – del 1.

Tänk att det kan gå mode i ord. Att ord som nästan ingen har använt tidigare plötsligt används av nästan alla. Som t.ex. nakenchock, tsunami, bogvisir, svininfluensa, selfie och selfiepinne – ja ni fattar. Och så nu, flyktingkris.

Varje människa som förstår, läser eller hör nyheter i dagens Sverige har hört ordet flyktingkris. Ordet är ett viktigt ord med stort allvar. Ordet verkar betyda olika saker för olika typer av människor. Vissa tycker det är ett ord som beskriver dagens situation i Europa med människor som söker skydd från kriget och förtrycket i sitt hemland. Andra tycker ordet innebär något jobbigt, smutsigt och besvärligt som förstör deras lugna vardag i förorten eller i den skånska myllan. Någon tycker ordet beskriver ett problem som alla måste ta tag i och hjälpas åt för att försöka lösa. En annan tycker inte det är något problem så länge han slipper se det och göra något åt det. Vissa tycker att alla måste engagera sig i ordet och hitta sätt att bidra hela tiden. Andra tycker att någon annan måste lösa problemet och få bort det från “my backyard”.

Det är kanske inte så ofta ett modeord har så många olika betydelser och värden. Själv ser jag också på ordet ur flera olika vinklar. Jag ser det t.ex. som en utmaning för mig som politiker, politiskt intresserad och engagerad i samhället att hitta bra svar på vad jag tycker man ska göra för att hantera det ökade antalet flyktingar. Jag ser med förtvivlan på bilder av barn och familjer som lämnar landet och riskerar livet för en vardag utan krig i en främmande del av världen. Samtidigt är jag urless på att läsa ordet flyktingkris varje dag, i varje artikel, tråd eller tweet. Vad hände med alla andra problem liksom? Har ordet nån slags outtalad utslagsröst? Alla andra problem i samhället blir mindre viktiga i skuggan av flyktingkrisen?

Jag funderar också på om man använde ordet på samma sätt 1944 när mina föräldrar och ca 35 000 andra ester och balter  – och ett enormt antal finska krigsbarn (ensamkommande flyktingbarn?) – kom till Sverige. Kände sig min mamma och pappa som en del av en kris? Hur hanterar man den känslan? “Jag är ett problem och ställer till med en kris i landet som jag flyr till. Alltså landet som jag flyr till för att det är krig i mitt eget hemland.”

Ordet flyktingkris kommer förmodligen att gå till historien som 2015 års mest använda ord. Och vad gör vi åt det? Egentligen? Somliga tänder eld på flyktingförläggningar. Andra samlar in prylar och kläder in absurdum. Vad hände med lilla landet lagom? Vart är vi på väg?

Det här med att må bra – del 1.

Under hela 2014 mådde jag uruselt. Av flera anledningar, men i huvudsak för att man upptäckte att jag har Crohns sjukdom. Det är en eländig, besvärlig och rent ut sagt överjä–ig sjukdom. Som jag har.

Jag har haft ledbesvär sedan 1996, vatten i knäna i ett otal gånger, inflammationer här och där, opererat båda knäna, ont i hela kroppen, testat diverse mediciner och avverkat läkare efter läkare. Ledbesvären har kommit i skov och däremellan har jag mått helt okej. Tills typ 2011, då magen la av. Sen tog det tre år för läkarna att fatta vad det var, men 2014 fick jag alltså domen. Crohns sjukdom och reaktiv artrit.

Det betyder sjuk mage och inflammerad tarm, värk, extrem trötthet samt att jag inte kan äta vadsomhelst längre och att jag måste ha livslång medicinering. Förra året och första halvåret 2015 testade jag ett otal olika mediciner (cellgifter bl.a.), den ena vidrigare än den andra och mådde jag inte dåligt innan, så mådde jag åtminstone sämre än nånsin under dessa tester.

En av de, för mig, jobbigaste symptomen är tröttheten. En helt obeskrivlig trötthet som, ja, just det, inte går att förstå om man inte känt den. Och det blev bara värre av varje medicin som jag testade.

De senaste tre månaderna har jag fått prova en ny medicin, en spruta som ska hålla ordning på lederna och magen. Den ska komplettera de sex andra tabletterna som jag tar morgon och kväll och B12-vitaminen som jag ska äta resten av livet. Och det funkar (hittills). Jag mår bra, lederna är starka och jag är inte lika trött som jag blev av de andra tabletterna som jag åt innan.

Men jag skulle inte må så bra om jag inte kompletterade tabletterna och sprutan med det kanske viktigaste. Motion. Jag måste motionera för att inte ha ont i kroppen, för att kunna sova utan att vakna flera gånger varje natt, för att inte vara sur och grinig för att jag är så trött och har ont och ja, ni fattar, för att må bra helt enkelt. Och jag gör så gott jag kan.

Jag tränar inte för att få muskler eller för att bli smal eller för att nå nåt utsatt resultat i nåt lopp. Jag tränar för att överleva.

Det här med politik – del 1, typ.

Snart har en vecka gått sedan jag tog ledigt från jobbet för att delta i budgetfullmäktigemötet i Sigtuna kommun. Ett möte som vi beräknade skulle ta hela dagen, 09-18.

Dagen inleddes med debatt om nytt program för bostadsbyggande och fortsatte som planerat med budgetdebatt. Inga sensationer presenterades och inga särskilt eldiga debatter hölls.

Eftervalsår, avgående KSO, pengarna slut, inga attraktiva kommunala markytor kvar att sälja, skuldtyngda bakteriefyllda gyttjebad som däremot borde säljas, djupa sprickor i kommunledningen, skyhöga sjukskrivningar och massflykt bland tjänstemännen och sånt, men inget särskilt spännande annars. Tills det var dags för valärenden.

Kommunstyrelsens ordförande (KSO) Lars Bryntesson har tidigare meddelat sin avgång och ny skulle väljas som avslutning på heldagsmötet. Sossarnas förslag var Ibrahim Khalifa. Eller ja, förslag och förslag. I deras värld var det självskrivet att deras Ibo skulle ta över. Men oppositionen ville annat och parti efter parti föreslog istället Olov Holst, oppositionsråd för Nya Moderaterna i Sigtuna kommun.

Detta gillades inte av fullmäktiges ordförande Gun. Hon blev arg. Som vanligt när något inte går som hon tänkt sig. Så arg, så hon kastade de förtryckta valsedlarna på tjänstemännen. (För övrigt inte första gången jag varit med om att hon kastar papper när hon inte är nöjd. Sist gjorde hon det när jag var med i ett utskott som skulle premiera kommunens pedagog och lärare från en friskola var nominerade – usch och fy! – det kunde hon ju inte på några villkor premiera!)

Hursomhelst, en sluten votering genomfördes och vi röstade. Vi, 51 pigga ledamöter röstade och la 52 valsedlar i urnan…Nu må ni tro att Gun inte var nöjd! Särskilt missnöjd var hon när ena rösträknaren viskat resultatet till sin partigrupp som tydligen var förlorarna. Så missnöjd att hon letar upp någon, eller möjligtvis några, som hon misstänker vara “förrädare” och förklarar att så får man minsann inte göra i Sigtuna kommun.

Vänta – är det någon som glömt att jag pratar om kommunfullmäktiges ordförande? Eller ett valärende efter tio timmars budgetmöte?

Det börjar likna kaos, banne mig!

Efter ca 2,5 timmars kaos, lagrum, web-tv-sändningar igång, huvudkliande, ledamöter som lämnar mötet efter att ha blivit anklagade för svek, sabotage mm ajourneras mötet på obestämd tid, med obefintlig plan och med obehag i sinnet.

Det här, mina vänner, är politik i DSSS – Den Sista Sovjetstaten Sigtuna. Vi har ingen ny KSO, men vi har däremot en osynlig kf-ledamot som smyger ner valsedlar i valurnan och en KFO som sätter sina egna spelregler.

Spännande fortsättning följer.

Eller förresten! Finns det någon därute som vet hur vi ska kunna gå vidare? Ring Sigtuna kommuns växel och berätta, för här är det ingen som vet!

En gång för alla. Man måste inte vara fattig för att fly från krig.

I flödena i de sociala medierna dyker det numera titt som tätt upp kommentarer som “och då såg jag hur flyktingarna pratade i iPhone”, “den unga killen tog upp sin iPad i matkön”, “de hade märkeskläder och dyra klockor” osv osv.

Ehhh, jaha, så för att fly från krigets fasor måste man i svenskarnas ögon vara fattig, smutsig och utan telefon. Wtf!

Mina föräldrar flydde från Estland till Sverige i september 1944. De var barn då, mamma var 12 och pappa 15. De kom till Sverige tillsammans med sina syskon och föräldrar. Framför allt mamma har många gånger berättat om färden över Östersjön, hur stormigt det var och hur konstigt det kändes att kliva iland i Furusund och hamna i karantän där de fick limpmackor med prickig korv. Hon berättar ofta om hur svenskarna som bodde runt omkring flyktinglägret kom för att bjuda på frukt från sina trädgårdar, men kanske egentligen mest för att de var nyfikna på att se hur människorna från landet bortom det stora havet egentligen såg ut.

Mina föräldrar fick lämna sina hem och sina tillhörigheter. De gömde sina värdesaker i hopp om att komma tillbaka och hämta det nån gång och de tog med sig det som de verkligen inte ville lämna. Tänk er in i den situationen själva. Det här var 1944. De tog med sig det de trodde de skulle behöva och verkligen inte ville skiljas ifrån. Nu är det 2015. Om kriget kommer och du måste fly, vad tror du att du tar med dig?

Jag kan slå vad om, att om inte alla så åtminstone nio av tio av er, tänker nåt i den här stilen: “Jag måste ju kunna nå släkt och vänner och följa vad som sker i världen, så telefonen måste med. Och ska vi fly över land och hav, så måste jag ha ordentliga kläder och mina barn ska få med sig det de gillar mest.”

Så snälla, tänk en gång till, är det verkligen så konstigt att flyktingar pratar i telefon, råkar ha en snygg jacka eller att nåt barn swipear på en iPad?

Nej, vakna nu och inse att det är vi, vi som lever i en trygg tillvaro med ett fungerande (nåja, nästan alltid…) demokratiskt system och socialt nätverk som är inskränkta. Vi måste börja förstå världen utanför och hjälpa människor som behöver vår hjälp när de inte kan vara kvar i sina egna länder. Men vi måste också lära oss att hjälpa på rätt sätt.

Istället för att skriva om min glädje över Kristdemokraternas smarta drag idag vill jag skriva om min egen, annorlunda dag. En dag som jag hade velat vara utan. En dag som kom alldeles, alldeles för tidigt.

Vi har nämligen tagit farväl av min kloke, extremt vänlige och fantastiske kusin Peeter Luksep som lämnat oss alldeles för tidigt. Endast 60 år gammal.

I januari i år var vi i Tallinn och firade hans 60-årsdag med en härlig fest med goda vänner, familj och släktingar från både Sverige, Estland och numera även Norge. Det var alltså mindre än ett år sedan och idag möttes många av oss igen på hans begravning.

Det finns inga ord. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är bara så sorgligt.

Estland och Sverige är en stark och engagerande förebild fattigare. Vi är många som har honom att tacka för det otroliga engagemanget för Estlands frihet som han visade bl.a genom att grunda Måndagsrörelsen.  Jag själv tackar extra mycket för all inspiration, kunskap om världen och stabilitet som Peeter innebar för mig och min familj. Peeter lärde mig enormt mycket, jag var – och är – så oerhört stolt över att han var min kusin. Jag vill liksom alltid berätta för folk att jag minsann är Peeter Lukseps kusin.

Begravningen var så fin. Ingen masspsykotisk tillställning som det ibland kan bli, utan en fin, ljus och vördnadsfull begravning för en stor och omtyckt person. Min duktiga storasyster Katrin höll ett fint tal om hur Peeter förgyllde våra släktkalas, hur stolta vi alla var över honom och hur vi inspirerats av hans engagemang och klokhet. Härlige Gunnar Hökmark höll ett fantastiskt tal som verkligen speglade Peeters enormt rika liv som präglades av allt annat än själviskhet. Peeter hade inga fienden. Hans lågmälda och generösa sätt blandat med hans starka engagemang och envishet gjorde honom till en omtyckt och respekterad person med vänner överallt. Jag var alltid så imponerad av honom. Och nu plötsligt är världen så mycket fattigare. Han hade ju så mycket kvar att ge och vi alla behövde honom så mycket.

Vila i frid, fina Peeter 💙

Minu tark, alati sõbralik ja edukas nõbu Peeter Luksep on lahkunud meie hulgast. Ainult 60. aastat vana. Täna oli mattus ja meie saatsime Peetri ta viimasele reisile. Eesti, Rootsi ja terve maailm on kaotanud ühe fantastilise inimese.

Puhka rahus, armas Peeter💙

26 maj 2014. Mitt senaste blogginlägg på min förra, älskade blogg. Helt obegripligt att jag inte skrivit sedan dess. Hade ni frågat mig härom veckan när jag senast skrev ett blogginlägg, hade jag med bestämdhet svarat “nån gång under valrörelsen i höstas, typ augusti”. Men det var alltså dagen efter EP-valet i maj. Och jag var bedrövad redan då.

Jag skrev då att det på många sätt var dagen efter och att jag var ledsen och bedrövad. Nu, mer än ett år efter såväl EP-valet som “det riktiga” valet är jag mer än bedrövad och hela Sverige lider av en rejäl, illasmakande baksmälla.

Vad sjutton hände?

Jajaja, Fredrik bad svenska folket att öppna sina hjärtan. Och det skulle han minsann inte gjort, allt var hans fel. Att Sverige var ett folktomt föregångsland och svenskarnas plånböcker fetare än någonsin brydde man sig inte om. Hjälpa andra skulle vi minsann inte göra. Nej, att sitta i den gröna tallskogen och tycka att vi är svenskast, bäst och vackrast passar oss mycket bättre. Så vi röstade för nya murar runt landet, högre skatt, dyrare bensin och restaurangbesök, försämrade pensioner, slopad integration och svårare för ungdomar att få jobb.

Då borde ju alla vara nöjda och glada nu. Alla tycker det är bra, stabilt och att en genomtänkt politik förs och att de fick det de röstade på. Det märkliga är att ingen har någonsin träffat någon som tycker det. Istället känns det som om det trygga landet har drabbats av en rejält tung och svår bakfylla. Alla mår dåligt och gnäller, regeringen stoppar sina huvuden i sanden och bryter löften, oppositionspartierna har satt sig i olika hörn och surar. Och någonstans i röran ska det finnas en statsminister som mår allra sämst. Men plötsligt. Plötsligt ber varenda kotte oss att öppna våra hjärtan.

Måtte baksmällan släppa snart. Och hoppas det inte blir en del II.

Äntligen gör jag det!

Igen.

Tar tag i bloggandet. Behovet som har funnits så länge. Längtan och känslan av att få dela med mig av mina tankar och funderingar och irritera mina meningsmotståndare har legat och skvalpat under ytan en lång tid. Jag har tittat in på gamla bloggen och öppnat panelen för att skriva. Men. Inspirationen har inte nått ända fram, tiden har inte funnits och det har bara känts tungt. Men nu fick jag en anledning och en spark där bak – maqt.se – spännande! Tack Alexandra för inbjudan och pushen att återuppta en favoritsyssla!

Nu kör vi!