Neeeeej, låt bliiii! Låt bli min jul! Sabotera inte den också med trams om vem som ska sköta köttbullerullningen, sillinläggningen eller julpyntet! Det, om något, måste väl ändå svenska (och alla övriga också för den delen!) familjer få bestämma över själva! Enough is enough, liksom!

Ni som tycker att jag överreagerar, läs då detta stycke ur DN idag och låt det sjunka in en stund:

“Undersökningen visar att svenskar i stor utsträckning vill göra mycket av julmaten själva. Närmare 80 procent uppger att de gör egna köttbullar och 82 procent lagar sin egen Janssons frestelse.

Det innebär att kvinnor i hög utsträckning måste jobba dubbelt under julen.

– Nu för tiden jobbar de flesta kvinnor. Då blir det mycket om man dessutom känner ett krav på att göra egen julmat och eget julgodis. Det blir många extra timmar, säger Marie Söderqvist”

WTF! Vi vill göra maten själva och “Det innebär att kvinnor i hög utsträckning måste jobba dubbelt under julen.” Vilken slutsats! Nej förresten, nu förstår jag – det måste vara en provokation. Typ som SDs tunnelbanekampanj – “skriver vi såhär, så retar vi säkert upp nån och får uppmärksamhet”. Ja, JA, JAAAA, DN, ni retar upp nån! Ni har lyckats! Låt bli mina köttbullar, som min man åker till Percys för att köpa köttfärs till, geggar ihop och rullar ihop finfint några dagar innan julafton. Sen fryser han in dem för att han vill hinna åka och köpa en gran eftersom jag tycker vi kan låta bli det och vara utan, men han vägrar och han vill ju också hinna knåda marsipanfigurer med barnen (som är 20 och 16 år gamla) innan han ställer sig och kokar skinkan på kvällen den 23e. Så har upplägget varit i alla år. Utom 1993 när jag fick för mig att göra egen leverpastej som nog var det läbbigaste jag gjort i hela mitt liv.

Undrar du vad jag gör? Jo, det är min uppgift att se till att vi har lussebullar från början på december fram till julafton. Sen brukar jag jobba t.o.m. den 23e, kommer hem vid 18-tiden, tar på mig tomteluvan, öppnar en julöl och kastar upp pyntet i granen. Och så ser jag till att vi har nån julblomma här och där och att Rudolf hänger där han ska.

Så vill vi ha det. Och jag är övertygad om att de flesta familjer är fullt kapabla att bestämma själva hur deras jular ska se ut. Är de inte det, är det nåt annat som är fel i samhället.

Till sist, som en liten extra skyddsåtgärd i de lättkränktas land, vill jag bara understryka att jag raljerar inte, jag vill bara att fokus ska ligga på rätt saker och vem som rullar köttbullarna är inte en av dessa. Punkt.

Om 20 dagar är det årets mest hajpade dag, för många. De sociala medierna, julklappsannonserna och ja, hela samhället överöses med julklappstips som robotdammsugare, böcker, smycken och på senare år också vattenreningstabletter, skoinsamlingar, fadderbarn mm för att stilla de dåliga samvetena som ibland döljer sig bakom klapphysterin och “min julafton är bättre än din”-mentaliteten. För andra är det allt annat än en dag att se fram emot eller längta efter. Vänta, vänta, snälla läs vidare – jag lovar att inte gå på med klyschor och PK-formuleringar!

Men det är faktiskt snart jul och det kryllar av insamlingar till behövande. Självklart kan man inte bidra överallt, men litegrann nånstans kan betyda mycket för nån annan. Julen 2012 anordnade Nya Moderaterna i Sigtuna en insamling för Kvinnojouren i kommunen.  Det blev en väldigt lyckad insamling och dagen innan julafton överlämnade jag och vårt oppositionsråd drygt 100 julklappar till kvinnor och barn som behövde jourens skydd och hjälp. (läs gärna om det här i min förra blogg ). Upplevelsen och känslan satte spår hos mig och dessutom har jag varje år sedan dess fått frågan om vi inte ska anordna en liknande insamling igen. Av olika anledningar har det inte blivit av, men nu blir det det! Och dessutom är det en riktig win-win-insamling! Du som bidrar har nämligen chans att vinna en egen julklapp!

Min och Nya Moderaternas största förhoppning är förstås att Kvinnojouren Sigtuna med det tillskottet kan göra något extra under jul- och nyårshelgen för kvinnor och barn i behov.

Genom våra goda kontakter med företagare i Sigtuna kommun har vi fått in följande gåvor som kan budas på direkt på Kvinnojourens konto:

• Presentkort 1000kr, Harrys Märsta
• Presentkort 1000kr, Brooks Rosersberg
• Presentkort 1000kr, Magasinet Upplands Väsby
• Presentkort helkroppsmassage 60min Enovy Massage, Sigtuna
• Lunchhäfte 10 luncher Södergatans café- och salladsbar, Märsta
• Tapwell köksblandare från Comfort Karby VVS

Lämna ditt bud på Kvinnojourens bankgiro 5906-0962. Skriv ditt namn och önskat objekt i meddelanderaden. Ex: Helle 300kr Brooks.

Den 20 december sammanställer Kvinnojouren bidragen och det högsta beloppet vinner. Blir det flera lika stora belopp dras en vinnare bland dessa.

Gör någons jul bättre och ta chansen att vinna en egen julklapp!

Alltså denna politiska korrekthet driver mig till vansinne! Genus hit och genus dit, hen och könsneutrala barn, veganska bullar, gluten- och laktosskräck, “jag är mer flyktingvänlig än du”-attityder, surdegar, kålchips och chai.

Vad hände med Coca-cola, smarriga transfetter, turk på burk-skämt, rökande dagmammor och McDonalds vs Clock, sosse eller moderat helt enkelt?

Idag har jag haft en härligt ledig dag med badkarsbad på morgonen (ja kungen, badkar!), mängder av solljus, frisk luft så det biter i kinderna efter en underbar promenad på Djurgården och en hel massa egen, egoistisk måbra-tid. Efter den sköna promenaden var jag hungrig och sugen på att bara sitta ner i lugn och ro med ett par koppar kaffe (vanligt svart kaffe med massor av koffein i) och kanske en räkmacka eller nåt till. Eftersom jag hade tid innan optikerbesöket mitt i stan tänkte jag att jag skulle besöka gamla anrika Vete-katten för att slippa de enorma muffinsarna och sirapsdränkta jumbolattemuggarna som ockuperat de flesta andra caféer i stan.

Hamnade i kö bakom ett gäng tjejer i 20-årsåldern. Där och då fick jag flera gånger försöka hejda mig från att få ett Falling down-break och börja kasta gräddiga glutenbullar på dem.

Den ena tjejen, med runda glasögon och fluffig halsduk i pk-grönt, beställde en bulle som hette nåt som jag inte uppfattade, varpå hennes ena kompis snabbt frågade: “men vah, tar du en sån?” “Ja, för jag vet att såna är helt veganska”. Jag trodde de skojade. Man går väl för fasen inte på Vete-Katten för att äta en veganbulle?! Expediten kommenterade dock, helt oberörd: “Nja, de är inte helt veganska för de innehåller B12.” Jag står med gapande mun och fattar ingenting, samtidigt som alla tjejerna i gänget satte igång en febril diskussion om B12, fårull, bullar och laktos hit och dit.

Jag kände mig rejält förvirrad. B12. Det äter ju jag i tablettform varje dag för att inte vara trött, ha ont i lederna och för att mina armar och ben inte ska domna bort. Kan jag alltså äta bullar istället?

Hann dock inte fundera klart på B12 i fårull som i sin tur hamnade i bullarna, förrän nästa tjej med korrekt ryggsäck beställde en “100% laktosfri varm choklad”.  Samtidigt kom tjej nummer 3 och kommenterade att hon inte fått sojamjölk som hon bett om. Tjej nummer 4 frågade om vilka mackor man kunde få veganska, laktos- och glutenfria…

När blev det såhär och framför allt – varför? Är det fokus på rätt saker?

(Och snälla, om det finns någon därute som kan förklara sambandet mellan fårull, B12 och bullar, så är det mer än välkommet!)

Man brukar säga att man inte kan leva utan dem. Att livet vore så besvärligt om de inte fanns där för oss. Ibland kan man vara irriterad på dem, ibland fullkomligt älskar man dem. 

Några är smutsiga, otrevliga och luktar illa. Andra är snygga, välputsade, nästan skiner och doftar fantastiskt. Ibland blir man imponerad av deras finesser och andra gånger är de helt vanliga och tråkiga.  

 Det händer att man längtar, trånar och nästan brister av saknaden efter dem. Men ofta tänker man inte ens på att de finns där för en. Man tar dem för givet liksom. 

Jag är lyckligt lottad och har faktiskt två egna. Men jag gillar nog den senaste lite mer. 

Den ena är lite längre och smalare än den andra som är lite mer kort och knubbig. De har sina fördelar båda två och de finns där för mig när jag behöver dem. Varje dag, alla tider på dygnet. Hur tråkig jag än är och hur dåligt jag än mår. No matter what. 

Idag slog det mig att vi sällan tänker på att de också har en egen internationell dag. Den 19 november är det deras dag. 

Toaletternas 

Ibland händer det så mycket att det blir svårt att sortera. Och så är det nu.

Det är galet mycket på jobbet, vilket det visserligen alltid är den här tiden på året, men nu är det extremt eftersom den omdömeslösa regeringen hotar med att sänka ROT-avdraget vid årsskiftet och vår bransch är mer än överöst med jobb. Jättebra och jättekul med mycket jobb, men det måste ju funka också. Det får inte bli minsta lilla förskjutning i tidsplanerna och det har det blivit nu.

Det är en större cirkus än någonsin i politiken i Sigtuna kommun och hur jag än vrider och vänder på det, blir det inte lättare att förstå vad som händer eller hur våra politiska motståndare tänker.  Jag vill förstå, jag vill hjälpa till att förklara, jag vill förklara så att folk förstår och jag vill förstå vad jag förklarar. Det gör jag knappt nu.

Och vad händer i den stora världen? I världen utanför Sigtuna kommun och badrumsvärlden? Terrordåd i Paris och Beirut, Syriens elände, massflykten över Europa, stängda gränser, öppna gränser, tältläger och som grädde på moset hotet om att Donald Trump skulle kunna bli USA’s president!

Det finns så mycket jag vill läsa om, skriva om, tycka till om, berätta om och framförallt, det finns så mycket jag vill förstå. Jag förstår inte hälften just nu.

Det jobbigaste är dessutom att jag vill att andra också ska förstå. Alla behöver absolut inte förstå på samma sätt som jag förstår, men alla måste förstå en del. De måste t.ex. förstå att det inte alltid är någon annan som ska förstå åt dem. De måste förstå att man ibland måste försöka förstå själv och inte lita på att alla andra förstår. De kan inte bra tro att om några få förstår, så slipper man förstå eftersom någon annan har ansvaret att förstå. Just nu är det alldeles för få som förstår.

Förstår ni?

Det här med politik – del 4.

Kommer ni ihåg mina inlägg om DSSS – den sista sovjetstaten Sigtuna? Nu finns det en fortsättning.

Förra veckan kom det plötsligt ut en artikel i lokaltidningen om att det avbrutna mötet skulle återupptas den 12/11. Det skulle återupptas för att valet av ny kommunstyrelseordförande och ett antal andra valärenden skulle genomföras . Ja, ni läste rätt. Vi fick läsa om det i tidningen. Sen nån dag senare kom kallelsen. Kallelsen till ett extramöte med 51 ledamöter, ett antal tjänstemän, en lokal, kaffe, vatten, dokument mm. som givetvis bekostas av dina skattepengar. Man har uppskattat kostnaden för ett sånt möte till ca 50-60 000kr.

Igår kväll hade vi, som vanligt inför ett fullmäktigemöte, ett förmöte med vår grupp och tyckte väl alla att det var lite märkligt att kalla till ett extramöte bara en vecka innan det ordinarie fullmäktigemötet nästa vecka. Men ja, kommunledningen i Sigtuna kommun har ju de senaste åren inte gjort många genomtänkta drag, så vi var väl inte direkt jätteförvånade.

Det blev vi däremot när det senare på kvällen gick ut ett pressmeddelande från sossarna att Bryntesson skulle återta sin begäran om entledigande. Alltså anledningen till det extrainkallade mötet.

Men snälla nån. Vad är det som sker? Har det brustit helt? Har sossarna totalt tappat kontrollen? Och vad gör de andra partierna i kommunledningen? Var finns respekten för demokrati och politikens spelregler? Nej, sossar, det var inte konstigt att oppositionen föreslog en utmanare till Ibo, det var ett demokratiskt korrekt drag och hoppfullt försök att lösa den rådande situationen med undermåligt ledarskap och en kommunledning i upplösningstillstånd. Ni bör gå igenom politikens grunder istället och respektera att ni faktiskt leker med nån annans pengar och förtroende.

Nu är det inte komiskt längre, det är pinsamt, det är tragiskt och det är sorgligt. Och jag skäms över att vara förtroendevald i det här sällskapet och jag skäms ännu mer när jag tänker på hur mycket det kostar dig som skattebetalare i Sigtuna kommun, hur mycket fokus det tar ifrån de frågor som de kommunala tjänstemännen och förtroendevalda egentligen skulle behöva ägna sig åt.

Jag säger som fler och fler börjar säga och som vi aldrig, aldrig i vår vildaste fantasi hade kunnat tro att vi skulle säga – Anders Johansson, kom tillbaka!

Hallå inspirationen, var är du? Jag har ju längtat efter att blogga hela veckan och så idag när jag har chansen är du bara borta! Dåligt! Jag vaknade efter en Crohns-dålig natt med bubblande mage, värkande huvud och dålig känsla i hela kroppen. Satt en stund med datorn i knäet och funderade. Flyktingkris, tiggare, må bra, kommunpolitik, resor, vänner, nej, inget kändes lockade att få ut genom tangenterna idag. Men så plötsligt kom jag på att det är fars dag idag och att jag vill skriva om min underbara pappa.

Så jag funderade en stund och kom på att jag skrev om pappa i min förra blogg också. Jag letade upp det och tyckte om det. Eftersom inspirationen är bristande idag, tar jag mig friheten att återanvända stora delar av min gamla text och tänka extra mycket på världens finaste pappa.

Pappa Einar dog plötsligt och oväntat 1997, alldeles alldeles för tidigt. Jag saknar honom hela tiden och jämt. Det känns faktiskt fortfarande som om han kommer att dyka upp en dag och se hur fina barnbarn han har och hur det har gått för oss andra efter att han lämnade oss.

Han var en väldigt omtyckt person. Snäll, bestämd, generös och lugn. Han var en uppfinningsrik man som kunde fixa allt och hjälpte alla med allt. Jag kan inte minnas någon gång som han blev uppjagad eller grinig. Han kunde vara arg – tror jag – kan i och för sig inte minnas det, men jag antar att han var arg någon gång…Men han var inte arg när jag tjuvtittade på läskiga filmer genom det frostade glaset på vardagsrumsdörren. Han var inte heller arg när jag kräktes på ryamattan i vardagsrummet, vilket jag gjorde varje gång jag blev magsjuk och sprang till mammas och pappas sovrum istället för att springa till toaletten som låg precis bredvid mitt rum.

Pappa var inte arg när jag hade haft en föräldrafri fest och någon pappskalle hade glömt stänga locket på frysboxen och allt innehåll smälte innan någon upptäckte det – eller var det kanske den gången som han var lite arg…?

Han var inte det minsta arg när jag första året i gymnasiet kom hem efter en fest där jag försökt sätta rekord i rödvinsintag. Inte arg. Men bestämd.

Mina kompisar tyckte mycket om min pappa, hans vänner och bröder älskade honom och jag älskar honom för alltid. Jag älskar alla minnen jag har från honom och min fina uppväxt. Jag älskar minnena från alla resor vi gjorde med Forden genom Europa och jag älskar att minnas hur jag väntade på honom när han kom hem från sina resor med jobbet. Jag ville ju se vilken docka han hade köpt den här gången. Jag minns med värme alla jullovsmorgnar när vi låg i soffan tillsammans och tittade på TV och hoppades att de skulle visa tecknade Scooby Doo. Det älskade vi båda två, pappa och jag.

Jag är vansinnigt ledsen över att mina barn inte fick uppleva den bästa morfarn man kan tänka sig, men jag är innerligt glad över att han fick vara med på mitt bröllop bara sju månader innan han dog i mars 1997. Han höll det finaste tal en brud kan tänka sig och jag minns fortfarande att jag var så stolt över honom och talet.

Så inspirerad eller ej. Pappa Einar löser allt. Från att ha varit alldeles tom i hjärnan i morse, är jag nu alldeles varm av kärlek och saknad efter världens bästa pappa.

Säger du hej tillbaka? Undviker du blicken? Håller du hårdare i handväskan när de närmar sig på pendeltåget? Hur förklarar du för dina barn varför det sitter smutsiga människor på gatorna och ber om hjälp?

Ni förstår säkert vad jag syftar på. Tiggarna, romerna, EU-migranterna – kärt barn har många namn. Det är svårt att prata om dem utan att någon säger nåt kränkande, utan att väga sina ord på guldvåg eller ha vitt skilda åsikter. För  mig är det ett viktigt ämne som påverkar mig mycket och ja, jag har bestämda åsikter. Jag lägger aldrig något i deras koppar, jag försöker undvika deras blickar, men det händer att jag säger hej. Det är ju trots allt människor, i nöd dessutom.

Mitt lilla Rosersberg är, eller åtminstone har varit, en ganska skyddad verkstad med få “annorlunda” människor.  Man har känt igen alla som går till och från tåget och skolan och nästan reagerat om man sett en bil som man inte känt igen registreringsskylten på. Men de senaste åren har något hänt och då menar jag inte bara att industriområdet har vuxit. I skogarna runtomkring det lilla samhället har det poppat upp tältläger efter tältläger. På morgnarna är perrongen full av människor med kryckor över axeln. Ja, över axeln, eftersom när de går här, från sina tält till tåget, behöver de inte kryckorna. Det gör de bara när de sitter på sina platser i centrumen och på gatorna i stan.

Organiserat eller inte, tiggeriet måste få ett slut eller vi måste åtminstone hitta en lösning som minskar förekomsten av det. Det finns människor som tror att man kan utrota tiggarna, att man kan dra ner gardinen vid Sveriges gränser och sen är det borta och allt är bra. Så är det givetvis inte. Men vi kan inte heller stå bredvid, tycka synd om dem och tro att vi löser allt med en tia i koppen. Vi kan inte heller bara konstatera att det är ett problem och hoppas att någon annan löser det. Det krävs något rejälare nu, vi måste sluta vara fega, politiskt korrekta och förstående. Säkert kan det låta naivt och trångsynt, men jag tror på någon form av förbud. Och framför allt måste det bli lättare för kommuner och privata markägare att avhysa. Jag blir genuint ledsen och bedrövad av att se alla smutsiga och ovärdiga tältläger i våra fina skogsområden och läsa artiklar som denna i Svenska Dagbladet. Nej, man har absolut inte rätt att komma hit och kräva tak över huvudet och det kanske viktigaste, det löser inte problemet. Det gör precis tvärtom och håller de utsatta kvar i utanförskap och misär.

Det här med att må bra – del 2.

Som jag berättade härom dagen tränar jag för att överleva. Jag gymmar, powerwalkar och joggar. Vissa dagar riktigt längtar jag efter att få träna och det är inte bara kroppen som mår bra av motionen. Den mår givetvis bra av själva rörelsen, men hela jag mår bra av vilan för hjärnan. Att vara ute i spåret, i den friska luften, med solen i ansiktet eller med ett lätt regn i luften och bara ta sig fram med musik eller radio i öronen eller med ett trevligt sällskap är så fantastiskt härligt. En stund ensam på gymmet med radio och hantlar är också ren njutning – oftast…

Det här hade jag inte trott att jag skulle kunna känna och säga för några år sedan. Än mindre hade jag trott att jag skulle kunna göra det jag har gjort de senaste två helgerna. Jag har nämligen sprungit rundor som varit längre än en mil. Inte så fort, säkert inte så snyggt, men jag har gjort det. Och ja, jag ÄR stolt. Får man inte vara det när man gör nåt som man själv är imponerad av?

Jag var definitivt ingen stjärna på gymnastiken i skolan, har aldrig varit bra på nån bollsport, har totalt noll rytmkänsla och ingen som helst motorik, så alla gympalektioner och gruppträningar har varit en plåga för mig genom åren. Att gå på Zumba eller nån annan typ av gruppträning där man ska kunna koordinera armar och ben tar emot och gör mig obekväm. Och nu måste jag alltså röra på mig för att må bra och överleva. Då gäller det att hitta sätt som passar mig och funkar. Och det här funkar. Låt mig då vara lite stolt ett tag.