Det här kommer antagligen inte vara ett av mina bästa blogginlägg.

Att börja en text så är lika smart som att inleda ett tal med “jag är ingen talare” –  jag vet. Men idag gör jag det ändå eftersom hela min blogg går ut på att skriva för att jag mår bra av att skriva. Att ni sen tar er tid att läsa är en extra bonus och om ni dessutom kommenterar är det som att vinna på Lotto. Men jag är alltså inte ute efter att få Nobelpriset i litteratur eller Pulitzerpriset eller nåt, utan jag skriver för att dela med mig av mina upplevelser, känslor, åsikter eller bara för att jag gillar att använda det skrivna ordet och få en text att flyta bra. För att lyckas med detta måste jag antingen ha något viktigt att säga, må bra eller må dåligt.

Idag mår jag bra.

I morse när jag vaknade sken solen, vindkraftverken stod helt stilla, jag mådde bra och hade sovit gott. Jag funderade en kort stund på om jag skulle sätta mig med datorn och blogga, men inspirationen saknades. Istället tänkte jag att jag skulle ta en selfie för att lägga ut en Instagram-bild på hur härligt jag mådde i det vackra vårvädret. Det gick sådär. Blek som en Panodil, rufsig och med en min som ser ut som allt annat än njutning. Men jag bjuder på den ändå 🙂

 

Sen sprätte det i joggingtarmen och eftersom jag lovat mig själv att springa varje dag under påsken och har målet att springa 500km på hela året, så snörade jag på mig skorna och stack ut. Idag fanns det inga som helst tvivel om vilket håll jag skulle springa åt  – stranden. Jag tänkte att jag skulle få se Karlsöarna som ligger rakt utanför “vår” strand och sprang med bestämda steg mot stranden. Himlen var klarblå, det var fortfarande vindstilla och det var första turen på flera månader som jag lämnade vantarna hemma.

När man springer till vår strand springer man först längs en grusväg mellan åkrar och sen kommer en liten krök där havet och Karlsöarna plötsligt möter en. Igår syntes de inte alls eftersom det var grått, mulet och dimmigt. Idag var himlen blå och klar, så på vägen dit funderade jag en stund på om jag skulle ta mig tid att stanna och fota öarna (som jag gjort ungefär 4000gånger tidigare, men aldrig kan få nog av…) när de dök upp. Men, hallå, vem har flyttat öarna??? De syntes

inte nånstans idag heller. I det klara härliga vårvädret och den blåa himlen hade en mystiskt moln tagit plats, precis över öarna.

Det här är något som Gotland är bäst på och som aldrig slutar fascinera mig. Och jag vet att det finns andra vackra och härliga platser i Sverige, men vädrets och naturens variationer på denna magiska ö är helt oslagbara.

 

 

 

Sen finns det andra saker som inte är lika underbara på denna ö. Som att hamna bakom en gammal Volvo med en chaufför som inte riktigt verkar ha bestämt sig för om han ska hålla sig till höger eller vänster, i 30 eller 80 eller om han ska släppa förbi bilen bakom eller gasa lite extra när den försöker köra förbi. Men med den himlen, det havet och den utsikten är det ingen katastrof.

Vår, lediga dagar och Gotland. Det är faktiskt helt fantastiskt underbart ljuvligt. Oavsett om blogginlägget är bra.

 

 

 

 

Ett svagt fågelkvitter är det enda som hörs. Jag försöker höra något mer, men det finns inget. Inte ett ljud, inte en vindpust, inte någon väg som susar långt bort. Ingenting. Jag måste fundera en stund innan jag inser att jag vaknar i stugan på Gotland.

Det är verkligen ofattbart tyst här. Ni tror säkert att jag överdriver och att det finns något litet ljud i bakgrunden eller att jag bara är skadad från livet under inflygningen till Sveriges största flygplats, godstågen till Norrland och E4an, men nej, kom hit och lyssna själv då. Det är knäpptyst. Så tyst att jag inte kunde somna om och istället smög upp för kaffe och en efterlängtad stund med utdragen frukost och fyra lediga dagar framför mig. Så tyst att jag nu funderar på hur jag kan trycka tystare på tangenterna för att inte mannen och dottern ska vakna…

Jag vet inte om jag har berättat att jag är gift med en gotlänning och vi har den stora förmånen att ha en liten stuga på Gotland. Det var ett omskrivet ämne i min förra blogg, men här tror jag inte att jag har nämnt det än. Ni kan dock vara säkra på att det kommer att komma upp i fortsättningen och väldigt frekvent under sommaren med Almedalsvecka och semesterlugn. Det låter säkert klyschigt och lite småtöntigt, men oj, vilken inspirationskälla den här ön är! Jag förstår verkligen att författare väljer att skriva om och kanske framför allt på Gotland. Det ska jag också göra när jag hittar de där extra timmarna och den där säcken med pengar som ger mig tid och lugn och kan finansiera mitt skrivande. Javisst, jag skriver nu, men jag menar när jag ska skriva min bok som jag blir rik på. Jag har ju redan hittat min stuga för det, det kan ni läsa om på min förra blogg.

Vi kom sent igår kväll, packade upp, spolade ut det stinkande vattnet ur varmvattenberedaren och såg till att wifi’t fungerar. Sedan somnade vi alla tre ovaggade och fort. Vi vet inte riktigt vad vi ska göra under de här fyra härligt lediga dagarna och den första tiden vi har att passa är typ klockan sju på söndag när vi ska äta middag med goda gotlandsgrannar. Den typen av ledighet passar mig alldeles utmärkt och jag njuter till max. Inspirationen och bloggidéerna poppar upp i skallen och jag misstänker att det kan bli ett och annat inlägg de här dagarna. Men nu är det dags att få i sig lite frisk öluft, så jag drar på mig löparkläderna och ger mig ut på en liten runda. Känns helt fantastiskt att det enda beslutet jag behöver fatta idag är vilket håll jag ska springa åt.

Såna dagar gillar jag.

 

Få saker påverkar mitt humör så mycket som vädret. Egentligen är jag inte skapt för att bo i Sverige med månader av mörker, kyla och snöslask. Men jag är ju något av en trygghetsnarkoman och har hittills inte vågat ta steget att flytta till Hawaii som har det bästa klimatet jag kan tänka mig. Det kanske kommer en dag då jag törs det. Till dess får jag helt enkelt försöka bita ihop och göra det bästa av situationen i det här mörkrets, halkans och kylans land.

Och det går finfint nu och de närmaste månaderna! Snön smälter, gräset dominerar, fåglarna kvittrar och solen tittar fram mer och mer. Det kan t.o.m vara ljust när väckarklockan ringer!

Jag vet att det kommer bakslag, men då är det bara att bita ihop ännu hårdare och inte prata om vädret med nån. Låtsas som om man inte ser vädret, snabbt gå från ytterdörren till bilen, fokusera på trafiken, inte vädret, springa in på kontoret och jobba till det är dags att åka hem och dra täcket över huvudet och vänta på att våren kommer fram igen.

 

Mina vänner, låt oss nu glömma snö, minusgrader, vantar, isskrapor och möta den absolut bästa tiden på året. Även om det inte är riktigt dags för barbent och rosé på altanen än, så vet vi att vi har allt det framför oss i en nära framtid. Och det är långt, jättejättelångt till nästa vinter. Då kanske jag har tagit mig över tröskeln och släppt trygghetsspåret och flyttar till Hawaii.

Jag kan ju alltid komma hem till våren igen.

 

Förra helgen var jag på en liten minisemester i ett av mina favortiländer – Estland. Jag åker dit då och då och min mamma åker dit varje år för att fira landets nationaldag den 24 februari. Hon åker då till den lilla staden Rakvere där hon föddes och numera är något så fint som hedersmedborgare i. I år följde jag med på partyresan.

Vi tog bilen och båten till Tallinn och hämtade upp min farbror Hans med sin fina sambo Anne som är tillbakaflyttade till Estland efter mer än 60 år i Sverige. Tillsammans åkte vi tio spikraka mil till Rakvere och det charmiga lilla hotellet Art café.

Efter ett snabbvarv på stan var det dags för resans höjdpunkt – borgmästarens nationaldagsmottagning i det nybyggda “kommunhuset” bara några meter från vårt hotell. Vi togs emot på ett högtidligt sätt av borgmästaren Mihkel Juhkami och förre borgmästaren Toomas Varek, som båda är fantastiska män som verkligen visar hur mycket de uppskattar mammas insatser för Rakvere och Estland.

 

Vi intog våra hedersplatser längst fram i den vackra lokalen och bjöds på en superhäftig konsert med en grupp klockslagare…eh ja, jag vet faktiskt inte vad det heter annars. En orkester från Tallinns operahus Estonia som spelar fantastiskt på klockor i olika storlekar. Jag var helt tagen!

 

 

Kvällen fortsatte med mingel och dryck. Mamma trivdes som fisken i vattnet och det värmde mitt hjärta att se hur många som kom för att prata lite med henne.

Min mamma flydde från Estland 1944 tillsammans med ca 30 000 andra ester och estlandssvenskar. Sedan växte hon upp, träffade pappa som var estlandssvensk och också kom 1944, de utbildade sig, bildade familj, byggde hus och etablerade sig väl i Sverige. Men Estland fanns alltid med. Jag och mina syskon är uppvuxna med estniska språket som modersmål, alla estniska traditioner, estniska scouter och barnkolonier, firat Estlands nationaldag varje år och gick alltid med i 70-80-talets demonstrationståg för Estlands frihet. Mamma skickade matpaket till släkt och vänner, hon åkte dit och träffade folk, hon reste med Sigtuna kommuns vänortsförening, kommunledning och andra som tolk, hon har skänkt pengar, folk har lämnat urvuxna kläder och prylar till henne som hon sorterat, tvättat och packat om för att skicka till ålderdomshem, barnhem och organisationer framför allt i Rakvere. Hon har öppnat sina dörrar och låtit vänner, men också helt okända personer som besökt Sverige och inte haft råd eller möjlighet att bo på hotell, att bo i hennes hus i Märsta. Hon har t.o.m. åkt till Rakvere med en gammal brandbil som brandförsvaret skänkte.

 

Nu är Estland självständigt och behöver inte matpaket från Sverige längre. Det är en fantastisk utveckling som vi fått ta del av på så nära håll. Jag blir rörd när jag tänker på det och jag blir så stolt över att vara est, för ester är ett otroligt folk! Den utveckling som skett sedan 1991 när de återfick självständigheten efter nästan 50 års ockupation är helt makalös! Engagemanget och viljan att utvecklas är enorm hos det lilla folket. Utvecklingen tuffar på som tåget, ja inte som svenska pendeltåg alltså, utan som snabba, snygga och smarta snabbtåg. Det byggs häftiga byggnader och skyskrapor, IT-utvecklingen slår Sverige med hästlängder, arbetstillfällena flödar, företag startas och landet vinner alla möjliga tänkbara priser.

Har du inte varit i Estland – åk dit! Vill du utvecklas, skaffa nytt jobb eller helt enkelt byta bana i livet – flytta dit! Estland är ett föregångsland! Elagu Eesti!

 

Egentligen borde jag skriva inlägget “Tänk tryggt, del 2” men det får vänta lite eftersom Facebook i morse påminde mig om ett inlägg som jag skrev på min förra blogg för på dagen sex år sedan.

Den dagen minns jag som om det vore nån vecka sedan och inte hela sex år. Jag ser faktiskt t.o.m. rummet framför mig och minns hur kommunstyrelsens ordförande såg ut när han svällde upp och blev rödare och rödare och till slut utbrast: “Det spelar ingen roll om ni har synpunkter, vi röstar ändå ner er.” Demokrati, mina vänner, demokrati på sigtunasossarnas vis år 2010.

Jag kallade mötet demokratileken och min tro på kommunalpolitik sjönk till bottennivå. Både vi och sossarna hade då en annan ledare än vi har idag. Sigtunasossarna styrdes av en man med järnhand och skrämseltaktik och en tydlig vilja att få som han ville. Idag styrs de av…eh, ja alltså en ledare som vid det tänkta tillträdet inte ens fick majoritet bland sina egna medlemmar…Eller ja, styrs och styrs förresten, ingen vet ju riktigt om det är nån som styr eftersom det inte kommer några som helst förslag eller riktlinjer från kommunledningen för tillfället. Det som däremot kännetecknar Sigtuna kommun just nu är inre stridigheter och avgående tjänstemän. Därför skulle man kunna kalla det som sker nu, sex år senare, för demokratilek 2.0. Den viktiga skillnaden i den nya versionen är att sigtunasossarna nu har en lekledare utan lagets förtroende och ett lag som spretar åt alla håll med spelare som inte ens vill kämpa på samma planhalva.

Det som gör leken viktig och mig mig mest rädd och ledsen är att det sargade laget fortsätter leka demokrati utan att förstå spelreglerna och snart har de spelat bort hela Sigtuna kommuns ekonomi. Ni som håller er på läktaren och hejar på de olika spelarna borde vara oroliga med det här laget. Riktigt oroliga.

Jag vet däremot ett annat lag som har en tydlig målgörare såväl som starka coacher och supporters över partigränserna, medspelare som attackerar åt samma håll och gärna, väldigt gärna sätter motståndarna på bänken.

Game on, mina vänner, det är val om 944 dagar…

Jag känner mig inte trygg längre. Jag tittar över axeln när jag möter och går förbi någon som ser lite skummare ut än andra. Jag kollar lite extra noga om det är någon bakom buskpartiet när jag går till eller från pendelstationen på kvällarna. Jag är inte lika kaxig när jag ska ta mig hem på kvällarna efter krogbesök eller annat. Och jag är definitivt inte lugn när mina barn är ute sent på kvällarna.

Varför är det så? Vad har hänt? Ska det behöva vara så?

Jag vill ju att det ska vara som när jag växte upp och vågade gå överallt i Märsta, ta pendeln eller nattbussen till och från Stockholm, åka kors och tvärs över länet med tunnelbana, pendel och bussar oavsett tid på dygnet och med mina föräldrars okej (nåja, åtminstone oftast).

Hittills har jag varit den lugnaste i familjen när det kommer till att låta barnen röra sig ute på kvällarna här och i stan, antagligen för att jag känt igen mig i områdena till skillnad mot min man som växte upp bland lammhagarna på Gotland och aldrig riktigt har vant sig vid att åka pendel, tunnelbana mm. Han har alltid varit den som tyckt att vi kan hämta/lämna, medan jag ansett att om jag kunde åka själv, kan väl mina barn det också.

Tills nu. Jag är inte trygg längre. Jag gillar inte att min dotter åker pendel ensam till Märsta på kvällarna, jag är faktiskt inte helt bekväm med att hon åker tillsammans med kompisar till någon fest, bio eller annat heller. Jag gillar inte ens känslan när min 20-årige son är ute sent och ska ta sig hem genom stan även om han är tillsammans med sina kompisar.

Jag känner mig verkligen gammal, orolig och småtöntig när jag skriver det här. Men det är ju så. Och det är tragiskt och jag vill verkligen kunna göra något åt det. Jag blir tvungen att använda en klyscha och säga att vi kan inte längre se på, vi måste agera.

Anledningarna till att det blivit såhär är flera och jag hör hur några av er tänker. Låt mig slippa höra det och tänk istället på vad vi kan göra för att lösa problemen för jag vill inte acceptera den trista utvecklingen och skjutsa barnen överallt, gå omkring med tårgas i fickan eller för alltid stanna inne i hemmets vrå. Det finns faktiskt en del som var bättre förr…

 

 

Igår fick jag den härliga möjligheten att känna mig lite extra stolt. Det var nämligen dags att överlämna intäkterna från Nya Moderaternas auktionsinsamling till Kvinnojouren Sigtuna som jag tog initiativ till i december och bloggade om härom månaden. 

Det finns givetvis många andra organisationer, föreningar och eldsjälar som gör bra insatser och är i behov av ekonomiska bidrag, men ingen kan ju stötta alla, så vi har valt Kvinnojouren Sigtuna och Marie som har en viktig roll i vår kommun och vars verksamhet tydligt gör skillnad i kommunen. 

Insatserna från generösa medmänniskor kom in på kontot innan jul och vinnarna kontaktas i dagarna. Av hänsyn till givarna går vi inte ut med namn och belopp. 

 
Ett lite extra roligt drag i insamlingen var att jag råkade se att PR-projektet #minifixar återuppstod under ett par dagar precis under insamlingen. #minifixar har jag stött på och varit i kontakt med i Almedalen och nu fanns alltså möjligheten att anlita dem här. Ni som inte vet vad det är – googla! Hursomhelst – de ställde upp och kom ända ut till oss i Märsta och pantade vår pant för att sätta in pantbeloppet på insamlingskontot. Och inte nog med det – de dubblade beloppet! Tack bästa  #minifixar! 

Det är såna här saker och tillfällen som livar upp, som gör allt slit och långa, segdragna möten värda varenda minut. Politiskt engagemang och ideellt arbete i föreningar behöver inte bara innebära tjat, gnat och frustration. Det innebär också glädje och tacksamhet och den härliga känslan av att man faktiskt kan hjälpa andra. Trist dock att höra att vi är det enda partiet i kommunen som faktiskt stöttat Kvinnojouren på det här sättet. Men det är väl som vanligt med våra “kollegor” i den kommunala politikerbranschen i Sigtuna kommun – mycket snack och liten verkstad…

När jag gick i 5- och 6an på 80-talet, satt jag klistrad framför tvn på måndagskvällarna. Sent. Säkert alldeles för sent egentligen, men det spelade ingen roll, jag skulle se Måndagsbörsen. Varje tisdag gick jag sedan, lite tröttare än andra dagar, till skolan och sa att Adam & the Ants, Duran Duran, Spandau Ballet som jag hade hört kanske en eller två låtar av, var mina största idoler. Jag hade nya “största idoler” varje vecka.

På helgerna gick jag på scoutträffar i Estniska huset på Wallingatan i Stockholm och hängde i hasorna på de coola och musikbabblande killarna Andres Lokko, Teet Sirotkin, Kristian och Martin Luuk m.fl  som lyssnade på nån snubbe som hette David Bowie. Han måste vara bra, tänkte jag och åkte till skolan på måndagen och sa: “David Bowie är min största idol.”

Jag letade febrilt bland radiokanalerna, eller ja, P3 och Radio Stockholm, för att hitta låtar med den här David Bowie och när jag hittade dem, ja, då var jag såld på riktigt! Kassettbandspelarens rec-knapp gick varm och var snart utsliten, kassettbanden låg på hög med dåliga inspelningar och Staffan Doppings avklippta röst i början eller slutet av låtarna. Tills så en dag – jag hade sparat ihop lite pengar och skulle köpa min första alldeles egna Bowie-skiva! Jag åkte till Sergel Musik på Klarabergsgatan. Där jobbade nämligen Niclas. En kille som såg exakt ut som Ziggy Stardust! Han var typ 27 och jag var…ehhh 12-13, dödsförälskad och han var min Bowie och sålde ju maxisingeln Fashion till mig. Scoutträffarna blev snart utklassade av Sergel Musik där jag hängde och bläddrade bland Bowie-skivorna så fort jag fick chansen.

Åren rullade på, jag fortsatte att åka till Sergel Musik så ofta det bara gick, köpte fler skivor, t-shirtar, tidningar med Bowie-artiklar, bilder, letade reportage mm. Jag hade en brevvän, Kristi Saare med lika stor eller kanske ännu större Bowie-kärlek än jag. Vi skrev till varann om honom och vilka låtar vi gillade mest just då och bytte bilder. Jag läste allt som fanns att läsa om honom, hans musik och liv och jag kunde allt. Varje gång vi skulle forska om något i skolan, skriva en uppsats eller hålla ett föredrag frågade jag om jag kunde göra det om Bowie. Jag har skrivit uppsatser på engelska, svenska och estniska, gjort översättningar från franska tidningar, skrivit dikter, översatt låttexter och jag har ritat. Jag har klippt och klistrat och jag har köper fortfarande varenda magasin jag ser som skriver om Bowie.

 

Det känns som om jag kände honom, som om vi träffats och diskuterat vilka låtar vi gillar mest. Det känns som om vi såg Merry Christmas Mr Lawrence tillsammans och led tillsammans när han blev nergrävd. Jag minns känslan av förakt när snubben bakom mig i salongen på Palladium sa: “han ser ju ut som en sparris” den där natten när jag såg “The man who fell to Earth” på en av de få visningarna i Sverige.

För några år sedan sålde vi alla våra vinylskivor på Blocket. Det kom en kille som köpte rubbet. När han såg mina Bowie-skivor försökte han ta dem också. Aldrig i livet! Även om jag aldrig kommer ha en vinylspelare igen kan jag inte skiljas från dessa mästerverk!

De senaste veckornas sociala medie-brus om hans nya album Blackstar gjorde att jag bestämde jag mig för att köpa den direkt. Det skulle vara ett bra sätt att fira hans 69-årsdag.  Så jag köpte den, firade hans födelsedag med att lyssna på den och se videon på Youtube (TÄNK om detta hade funnits på 80-talet!!!). Jag var dock något skeptisk och scrollade runt på gamla godingar istället och hela helgen har jag lyssnat mer på hans musik och tänkt lite extra mycket på honom. Och så kommer detta.

David Bowie är död. Mitt liv har förlorat en jättedel. Min tillvaro är förändrad. Världen har blivit utan en av de största artisterna ever.

Det känns mer än jag någonsin kunnat föreställa mig.  Jag är ledsen, sorgsen, känner mig ensam och fylld av saknad.

David Bowie – du har alltid varit och kommer alltid att vara den störste för mig.

There´s a starman waiting in the sky.

 

 

Nytt år, nya idéer, nya krafter, ny energi, kaxiga löften, spännande mål och framför allt, något nytt och superspännande.

Nja, inte vet jag, hur jag än försöker få det att bli spännande och pirrigt är jag inte en övertygad nyårshelgsälskare, utan snarare tvärtom en Nyårsgrinch. Nyårsafton innebär en punkt, en punkt som sätts oavsett om du tycker att det är dags för den eller inte. För många ska punkten dessutom vara ett sprättigt utropstecken och kanske t.o.m. ett kolon som ska följas av nåt nytt, uppseendeväckande och häftigt.

Man ska liksom minnas det gångna året med alla sorters känslor, t.ex. vemod, kärlek, glädje, saknad och stolthet, för att se fram emot det nya året med en ny laddning kärlek, ännu gladare glädje, stoltare stolthet och kanske en liten nypa vemodig saknad av det förra, så himla lyckade året.

Nä, jag är inte bitter. Bara klarsynt och på väg att bli gammal (dessutom plötsligt jättemycket rynkigare än 2015…). Och nej, jag ser inte särskilt mycket fram emot 2016, men trots det tänker jag jobba för att det ska bli ett bra år med mycket kärlek, glädje och stolthet. Och jag tänker träffa människor. Som någon i mitt eminenta facebook-flöde skrev härom dagen – “jag vill träffas, för det har jag inte hunnit 2015” – precis så är det. Jag har inte hunnit, eller antagligen mer korrekt uttryckt, har nånting gjort att jag har valt att inte hinna träffas. Det är just det som gör mig till en Nyårsgrinch – jag kommer ju på allt som jag inte har hunnit, har felprioriterat eller helt enkelt missat att göra under året som gått.

Dagarna efter jullugnet med familjen, granen och de tända ljusen, kommer tankarna på allt som jag inte har gjort, alla vänner som jag har missat att träffa och alla böcker som jag borde ha läst under året som nu plötsligt är på väg att ta slut. Jag blir stressad av alla årskrönikor som snurrar, alla flöden som påminner om just mitt år, alla fantastiska tips inför nästa år – aaaargghhh, vems påfund är detta egentligen?

Nä, skönt att nyårsfirandet nu äntligen är över och jag kan återgå till att fokusera på att må bra, ta hand om familj, vänner och mig själv. Jag ska fortsätta ha högar av böcker som ska bli lästa, sätta mål, smida planer och drömma drömmar som jag ska förverkliga under året och under hela mitt liv. Precis som jag alltid har haft, vill ha och inte bara har den 29-31 december varje år.

 

Med detta önskar jag dig, som orkat läsa hela denna (okej då, lite småbittra) text, ett fint liv med spännande utmaningar, mål, drömmar och kärlek varje dag, varje månad och varje år!

 

Julefrid och juletid
Två ord vi älskar att kännas vid
Varje år och varje decemberdag
strävar vi efter glädje och stillhet i goda vänners lag
Vi saknar dem vi haft i vår närhet och minns
all den kärlek som – trots allt – i världen finns

Låt oss njuta av allt det goda på kvällens bord
Och med dessa ord
önskar jag att alla kan ta det lugnt 
och glömma sånt som känns tungt

Jag önskar att just du som läser detta får
En alldeles alldeles underbar och kärleksfull jul i år.