Idag skäms jag. Jag skäms för mitt beteende och för mina förutfattade meningar om människor som inte är som jag eller som på något sätt inte stämmer in i min trygga vardag. Jag skäms för att jag ibland tänker dumt och inskränkt och jag skriver det här för att erkänna att jag skäms jättemycket.
Det är söndag den 1 maj, solen lyser och det är behagligt varmt i luften. Kommunisterna och socialisterna paraderar med sina röda fanor och hyllar förtryck, utopier och bidragslinjen. Vi andra är kanske lite trötta efter trevligt valborgseldande, firande av kungens 70årsdag, trädgårdsarbete i solskenet eller går helt enkelt till jobbet som vanligt. Själv hade jag en lugn och långsam morgon innan jag skulle jag ta en tur till återvinningsstationen för att slänga skräp och därefter åka och handla.
Jag packar bilen full av plast, papp, glasflaskor och påsar med blandat skräp och åker till den närmaste återvinningsstationen i Rosersberg. Den vid stationen. Det är som vanligt på en söndag ganska många där, men efter en kort stund blir jag ensam kvar. Bildörrarna står öppna, bakluckan på vid gavel och på framsätet ligger mina båda telefoner och min plånbok helt öppet. Inget konstigt med det i lilla Rosersberg en söndag förmiddag.
Tåget från stan rullar in på perrongen och några få personer kliver av. En kille med luvtröja och några plastpåsar kommer mot mitt håll. Jag reagerar på att han kommer mot mitt håll eftersom återvinningen ligger åt “fel håll” i förhållande till samhället och parkeringen. Han går med bestämda steg mot containern för metallförpackningar. Kommer han verkligen från pendeln med skräp? Nej, påsarna i hans hand är skrynkliga och nästan tomma. Jag ser att han kikar in i containern och börjar leta.
“Usch, tänker jag. Vad håller han på med?” Jag suckar lite inombords och tänker att det är verkligen bedrövligt att “de är överallt” samtidigt som jag rafsar med mina sopsorteringspåsar och går mellan containrarna. Och så plötsligt. Plötsligt när jag släpar den tyngsta kassen med glas till iglosarna längst bort inser jag att bilen står helt öppen, mina telefoner och min plånbok ligger på sätet och jag är ensam med den här läskiga killen som nu är mycket närmare min bil än jag själv. Jag släpper ner kassen med glas och går snabbt till bilen, stänger alla dörrarna och låser. Demonstrativt. Fult. Kränkande och helt enkelt nedvärderande. Jag blir lite generad, men är samtidigt störd av att jag inte har koll på den här killen som smyger runt bland containrarna och letar. Vad håller han på med? Vad ska han ha? Försöker han bara hitta rätt tillfälle för att slå ner mig, råna mig eller sno bilen?
“Pant?” hör jag plötsligt en tunn röst säga. Jag tittar upp och möter killens blick, Han är ganska mörk, kanske 30+, ser rädd ut och håller ett behörigt avstånd. Jag frustar lite och blir ställd. Men som av en reflex tar jag fram en ölluktande påse med några få burkar i och räcker över till honom. “Tack!”, säger han och försöker ge mig ett leende innan jag fnyser och går tillbaka till mitt skräp.
Jag står med mina glasflaskor och ser att han sorterar burkarna i påsen som jag gav honom. Och inser
sakta att han verkligen, verkligen behöver dessa burkar med pant. Han ser inte ut som de män som sitter med kryckor vid stationerna eller driver omkring på pendeln med laminerade lappar om sina sjuka släktingar. Han ser ut som en kille som blivit tvingad att lämna sitt jobb, sin trygghet, sin vardag och kanske hela sin familj för att fly krig och elände. Han ser ut som en kille som gör allt för att skaffa sig en dräglig tillvaro i ett nytt samhälle, på det sätt han kan utan att göra något fel eller olagligt. Och där står jag med min feta bil, mina välorganiserade soppåsar, mina inköpslistor och mina pantflaskor som jag minsann ska panta själv och fnyser.
Fy fasen, va jag skäms. Jag går fram till bilen igen och hoppas att han inte ska höra hur jag låser upp den. Jag tar fram en sista påse som innehåller både papp och pantburkar och går mot pappcontainern. Utan att titta på honom känner jag att han har uppmärksammat att jag har mer pant i mina påsar. Jag slänger pappkartongerna och går mot honom med påsen i utsträckt hand. Han skiner upp och ler försiktigt. “Tack tack”, säger han avvaktande glatt.
Ångesten växer och jag har lust att backa bandet. Vad ska han tro om mig? Han gör vad han kan för att få en dräglig tillvaro och jag blir rädd, låser bilen och fnyser.
Sa jag att jag skäms? För det gör jag. Verkligen skäms.