Jag hann!

Sådär. På plats i aktersalongen ombord på Destination Gotland, på väg till årets mingelrace Almedalsveckan. Det var nära att jag fick ställa mig i väntkön till nästa båt eftersom Stockholm som vanligt hade en trafikinfarkt, folk körde som ärkepuckon, en olycka stoppade ett helt körfält och det tog mig 20 minuter att åka från Järva krog till Norra länken. Och jag har oftast inte mer än 20 minuter till godo när jag ska till Gotlandsbåten…

Men nu sitter jag här. Hungrig som bara den, men kön med semesterfirare och Almedalsminglare ringlar lång till matställena. Jag får vänta lite.  Ska snart ta en runda för att se om det finns bekanta ombord. Risken är stor – hah, hann inte ens lyfta från min plats – där kom första bekanta ansiktet 😃

Har du minsta lilla samhällsintresse, tycker det är intressant med ekonomi, miljö eller andra viktiga frågor och aldrig besökt Almedalsveckan vill jag bara säga – gör det! I år bjuds det ca 3800 olika seminarier, föreläsningar och event.

Nu tappar jag snart kontakten med masterna, så inlägget blir kort. Men jag lovar uppdatera från en av årets roligaste veckor!

Lämna kommentar Dela inlägget:

Vad sjutton hände?

Det här med Brexit. Vad sjutton hände?

Jag börjar 1986.

img_1248.jpgHelle 16 år var en något förvirrad politiskt intresserad Bowie-älskande EU-anhängare. Eller EG som vi sa då. Jag var medlem i något som heter JEF – Jeunes Européens Fédéralistes (Unga Européer) som arbetade för en utvidgad europeisk gemenskap. Som vanligt i min ungdom var jag influerad av mina (mycket!) äldre syskon som båda var politiskt engagerade och alltså hade lyckats lura in mig i den här organisationen också. Organisationen spred information om EG och dess betydelse för medlemsländerna, arrangerade seminarier runtom i Europa och arbetade aktivt för svenskt medlemsskap i EG. Det var en  ungdomsorganisation med medlemmar från EGs alla medlemsländer, från länder som knackade på dörren till EG och alla kom från olika politiska partier och ideologier.

I början var det här något mycket luddigt för 16-åriga Helle. Men ändå väldigt intressantimg_1250.jpg och spännande. Inte bara fick jag resa runt i Europa och träffa snygga nederländska killar, jag lärde mig massor om Europa och hur bra det skulle bli om Sverige också blev medlem i det stora samarbetet som skulle lösa ungdomarnas framtid, ländernas ekonomi och bli en tydlig fredsorganisation ifall det tredje världskriget skulle dyka upp.

Jag blev övertygad och frälst. EG var räddningen för min framtid. Gick Sverige med skulle det vara så himla mycket lättare för mig att plugga på vilket universitet jag ville, bo i vilken liten italiensk by som helst på somrarna, jobba när och hur jag behövde i London efter studierna. Japp, EG var räddningen.

img_1252.jpgUnder gymnasiet och på universitetet handlade så många uppsatser som möjligt om fördelarna med EG, jag förklarade för alla jag diskuterade med att det var nödvändigt för Sverige att gå med och det skulle vara besvärligt för oss att stå utanför. I början visste jag inte riktigt vilka de tyngsta argumenten egentligen var, men var ändå väldigt övertygande i diskussionerna eftersom jag tyckte att de jag träffade genom JEF hade det så mycket bättre än vi hade det i Sverige. Under universitetstiden blev fokus mer inriktat på studie- och arbetstillstånd och till viss del också fredsarbetet till följd av det pågående Bosnienkriget och EUs påtryckningar.

Och så var det då till slut dags för folkomröstningen 1994 och – tack gode Gud – Sveriges inträde 1995.

Jag står fast vid att EU är viktigt och det vore en katastrof om lilla obetydliga Sverige stått utanför. Att “mitt andra land” Estland också är medlem sedan 2004 är ännu mer fantastiskt. Från att ha vuxit upp med berättelser och besök i “Sovjet-Estland” till att se det lilla fantastiska landet bli självständigt, gå med i EU och dessutom också införa euron är något alldeles, alldeles speciellt.

Med det här i bagaget känns britternas klantiga beslut om utträde ur EU som en total img_1230.jpgkatastrof. Jag trodde verkligen aldrig att det skulle inträffa. Om jag ska vara ärlig har jag inte följt kampanjerna eller diskussionerna i England särskilt noggrant under året, men när det närmade sig omröstningen läste jag mer och mer och tänkte hela tiden: “nej, det kan ju inte bli en Brexit. Det är ju bara ett politisk spel att ha omröstningen. Inget land kan ju på riktigt mena att man vill gå ur EU.”

Fail.

Det mest tragiska i det här är ju dessutom att det verkar att de som röstat egentligen inte fattat vad de röstat om. Som alldeles för ofta nuförtiden visar det på ett meningslöst missnöjesuttryck med skrämmande följder. Återigen har vi alltså fått uppleva ett valresultat som jag aldrig trott skulle vara möjligt. Vart är den stackars världen på väg?

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

Den blomstertid nu kommer i DSSS

Hallå? Minns ni mig? Det är jag som lovade att skriva blogginlägg regelbundet. Det är tur man inte blir avstängd från portalen för utebliven produktion – väl?

Nåja, det är snart semester och jag kommer att ha hur mycket tid som helst, inspirationen kommer att flöda och fingrarna kommer att skutta över tangenterna. Men innan det ska jag bl.a. klara av terminens sista kommunfullmäktige. Och det är inte vilket fullmäktigemöte som helst.

Jag tar den korta versionen.

Ibrahim_Khalifa_1Som jag nämnt i ett antal tidigare inlägg råder det kaos i kommunledningen i Sigtuna. Djupa sprickor sprider ut sig såväl mellan som inom de “styrande” partierna. Verksamhetschefer och tjänstemän lämnar det sjunkande skeppet, sjukfrånvaron är bland den högsta i landet och avsaknaden av politiska initiativ blir tydligare för varje dag. Mp har hoppat av det samarbete med L som gjorde att de tillsammans med S kunde bilda en av de svagaste kommunledningarna i mannaminne. Avhoppet har medfört att vissa Mp-ledamöter inte längre röstar som S vill att de ska rösta utan numera faktiskt vågar välja själva och därmed ibland röstar med oppositionen. Det här ledde till att oppositionen vann en omröstning på förra veckans kommunstyrelsemöte och därmed kan få igenom ett viktigt beslut på fullmäktigemötet imorgon.

Ni må tro att det här ogillas av sossarna! Särskilt av
kommunstyrelseordförande Khalifa (ja, just han som egentligen inte ens blev vald av samtliga ledamöter i de sk. samarbetspartierna. Men det är ett avslutat kapitel. Just nu iallafall.)

alliansgruppenVi i Alliansgruppen i Sigtuna kommun ser med förtvivlan på hur kommunen hamnar i en allt större ekonomisk knipa, hur otryggheten sprider sig och för att stoppa förfallet nyttjar vi initiativrätten enl. kommunallagen och tar fram egna politiska initiativ i form av nya ärenden för behandling av kommunstyrelsen. Då anklagar Khalifa oppositionsrådet Olov Holst för att vilja ”kringgå tjänstemännen” och för ett odemokratiskt beteende.

Det här, mina vänner, är hur politiken ser ut i DSSS, den sista sovjetstaten Sigtuna. En enad Alliansgrupp i opposition ledd av en tydlig ledare med stort stöd presenterar politiska visioner och genomarbetade förslag, men blir onyanserat motarbetad av en splittrad minoritetsledning utan visioner och med obefintlig handlingskraft.

Nej, det är dags att Sigtunasossarna rannsakar sig själva, lär siglag-lagar-regler-600x399
kommunallagen och börjar följa de demokratiska spelreglerna.

För Sigtunas bästa.

Lämna kommentar Dela inlägget:

Gammal kärlek rostar aldrig

Förra helgen tillbringade jag i Malmö. Efter ett par dagars politik på Moderaternas Sverigemöte var det dags för mig att träffa en av de viktigaste personerna i min barndom och mitt ungdomsliv.

img_0531.jpg
Marita på Keflavik airport 1984. På väg till Esto 84 – estnisk världsfestival för Estlands självständighet

Jag skulle äntligen få träffa min Marita.

Marita bodde i Täby under uppväxten och flyttade till Malmö efter gymnasiet. Vi var bästa vänner efter att ha träffats på det estniska barnkollot Kungla på Björko Arholma nån gång på 80-talet. Efter att ha hängt med varandra under fyra veckors kolonitid var vi oskiljaktiga och pendlade mellan Märsta och Täby under hela tonårstiden. Märk väl att det här var före mobiltelefonernas och de sociala mediernas tid, så bodde man i Märsta och Täby, la man ner enormt mycket tid på riktiga telefonsamtal, buss- och pendelresor tvärs över länet och regelbundna övernattningar.

Marita och jag kunde prata i telefon i timmar och eftersom det här var före handsfree-tiden (åtminstone i våra tonårsrum) gick vi omkring i timmar med en lur mellan öra och axel och pratade. Eller ja alltså, när vi inte somnade så pratade vi och var med varandra överallt genom luren. Kanske är det därför jag har så lätt för att få nackspärr nuförtiden…img_0524.jpg

Vi konfirmerades tillsammans, fortsatte hänga
under gymnasietiden, fortfarande på varsitt håll tills studenten och sedan flyttade hon till Malmö. Vi träffades några få gånger efter flytten och så helt plötsligt hade hon träffat en man och blivit med barn. And the rest is history.

När jag tidigt i våras insåg att jag skulle behöva åka till Malmö för årets Sverigemöte var min första tanke att jag hoppades få tid att träffa Marita. Även om vi inte haft regelbunden kontakt under alla år har jag längtat efter henne och tänkt att vi måste ses snart. Tack vare Facebook har vi ju också numera kunnat uppdateras om varandras liv och jag har sett att hon har träffat en ny man och verkar ha ett jobb som hon trivs på. Men så mycket mer har jag inte vetat, kunnat utläsa eller tagit reda på. Men nu, nu äntligen skulle vi få tid att prata och vara med varandra.

img_0336.jpgOch där kom hon. På eftermiddagen i lördags. Hon hämtade mig vid hotellet i Malmö och körde hem mig till sitt vackra hus i fantastiska Skanör. Vi hann knappt komma in i bilen förrän vi började babbla i mun på varandra. Jag blev så full i skratt när jag såg henne och nästan rädd. Vi såg ju likadana ut! Samma typ av kläder, kortklippta och i nästan samma storlek. Precis som förr. Vi satt i bilen och visste inte var vi skulle börja, men babblade ändå. Precis som vanligt. Bara 20+ år senare.

Inte bara fick jag träffa min gamla vän, jag fick en ny bekantskapimg_0421.jpg med fantastiska Peter som numera bor ihop med Marita och jag fick se Skanör. Vilken plats, vilket ljus, vilken kväll!

img_0374.jpg

 

Att man inte gör sånt här oftare! Tar sig tid att träffa gamla vänner som man inte automatiskt, regelbundet eller påtvingat träffar i sitt vuxna liv. Det är ju de stunderna som ger mest, som ger känslan av att man levt ett härligt liv med massor av intryck, känslor och upplevelser.

Tack Marita och Peter för en av  de mest betydelsefulla, minnesvärda och bästa kvällarna i mitt liv!img_0407.jpg

img_0342.jpg

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Alliansen is back in town!

Det är få saker i dagens politiska debatt som gör mig glad. Men idag hände det. Jag blev glad, riktigt glad och hoppfull om framtiden när Alliansens partiledare gjorde ett gemensamt besök i Husby och presenterade ea131fe2-ea34-43d3-96e1-e2c2e9373a2dett gemensamt förslag “Ökad trygghet för alla”. 

Eller vänta, nu ska jag förklara så att jag slipper dumma kommentarer och påhopp. Det är ju inte så att jag blir glad över att den här typen av förslag behövs, men jag blir glad av att se Alliansens partiledare göra gemensamma uttalanden och visa vilka det är som kan, vill och borde regera i Sverige.

Alliansen är och har alltid varit det bästa för Sverige. Jag hoppas och tror att det kommer att komma fler gemensamma, genomtänkta och nödvändiga förslag för ett starkare Sverige från dessa fyra starka ledare.

I Sigtuna kommun har vi ingen “riktig” Allians eftersom L sitter i knät på S och agerar högt bjäbbande knähund. Däremot har vi en stark och revanschsugen Alliansgrupp bestående av M, lokalpartiet Samling för Sigtuna, KD och C. Vi gillar varandra, arbetar nära varandra och är överens om att Sigtuna kommun behöver en ny regeringsduglig kommunledning. Precis som Husby, som Alliansledarna besökte idag, har Sigtuna kommuns centralort Märsta drabbats av våldsamma gäng som agerar fullkomligt oacceptabelt.

24042016-Capture0058-2
Mattias Askerson, ordförande Nya Moderaterna i Sigtuna

Denna vecka har ett specifikt område i Märsta blivit utsatt för bränder, stenkastning mot poliser och bråk. Ikväll skulle vi haft fullmäktigemöte, men det ställdes in av fullmäktiges socialdemokratiska ordförande pga att det inte fanns några “för kommuninvånarna viktiga ärenden”. Då vill jag att ni ska veta att Nya Moderaternas ordförande Mattias Askerson hade lagt en motion med förslag på “Krafttag mot den ökade otryggheten”.

Undrar om de boende på Vänortsringen i Märsta också tycker att det är ett oviktigt ärende?

Nej, skärp er! Sigtuna kommun och Sverige SKA fungera och då behövs en alliansledning. Att de andra oförberedda rörorna inte fungerar har vi fått tillräckligt mycket bevis på nu.

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Att hålla på med politik – skäl nr åttioelva

img_0469.jpg
Innan loppet. Fortfarande sammanbiten och tveksam till beslutet.

Som jag skrivit ett par gånger springer jag för att må bra, skaffa energi och för att få en stund med bara mina tankar. Jag springer inte för att slå hastighetsrekord eller träna för att klara maraton när jag fyller 50. Jag springer som meditation och för att min kropp, min reaktiva artrit och min Crohns behöver det. Förra året tog jag dock ett jättekliv ut ur min komfortzon och ställde upp i VårRuset tillsammans med moderatkvinnorna. Det skulle bli det första loppet med nummerlapp i mitt liv.

Det var svinkallt, jag hade inte tränat, jag hade fel kläder, jag kände inte någon annan jättebra och jag hatar uppvärmning. Jag svor över att det var trångt och att hurtiga tanter babblade och fnissade istället för att bara springa. Mantrat: “första och sista gången, första och sista gången, första och sista gången” pulserade i huvudet.

Och vad gör jag i år? Jovisst självklart, jag anmäler mig till VårRuset. Antagligen för att det hela tiden rycker i kampanjnerven med anledning av det politiska läget i landet och Sigtuna.

Nu har jag precis kommit hem och är så glad över att jag antagligen har någon bokstavskombination som medför att jag måste göra saker som utmanar och känns lite irriterande för att bevisa något för mig själv.

img_0484.jpg

För idag blev det ju istället toppentrevligt! Solen sken, det var varmt i luften och jag kände mig stark. Dessutom kryddades loppet av kampanjande och deltagande av vår nästa statsminister som självklart fick hejarop längs vägen och spontana samtal på picknicken.

Än en gång slås jag av den behagliga känslan och övertygelsen att ett politiskt engagemang är så mycket mer än långa möten, tråkiga texter och segdragna debatter. Det är oftast faktiskt precis tvärtom. Trevliga aktiviteter, inspirerande möten, glada samtal, erfarenhetsutbyten, skratt och utmaningar. På vilket område du själv väljer.img_0495.jpg

Det är så härligt att jag varje dag hittar nya skäl för att hålla på med politik. Och varje dag är jag glad och stolt över att vara just moderat. Kanske lite extra mycket en sån här kväll.

img_0474.jpg

 

 

 

Tack, Zarah och övriga M-kvinnor för ett supertrevligt arrangemang och en trevlig kväll! Det här gör vi om!

img_0477.jpg

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Min skam

Skuldtyngd

 

Idag skäms jag. Jag skäms för mitt beteende och för mina förutfattade meningar om människor som inte är som jag eller som på något sätt inte stämmer in i min trygga vardag. Jag skäms för att jag ibland tänker dumt och inskränkt och jag skriver det här för att erkänna att jag skäms jättemycket.

Det är söndag den 1 maj, solen lyser och det är behagligt varmt i luften. Kommunisterna och socialisterna paraderar med sina röda fanor och hyllar förtryck, utopier och bidragslinjen. Vi andra är kanske lite trötta efter trevligt valborgseldande, firande av kungens 70årsdag, trädgårdsarbete i solskenet eller går helt enkelt till jobbet som vanligt. Själv hade jag en lugn och långsam morgon innan jag skulle jag ta en tur till återvinningsstationen för att slänga skräp och därefter åka och handla.

Jag packar bilen full av plast, papp, glasflaskor och påsar med blandat skräp och åker till den närmaste återvinningsstationen i Rosersberg. Den vid stationen. Det är som vanligt på en söndag ganska många där, men efter en kort stund blir jag ensam kvar. Bildörrarna står öppna, bakluckan på vid gavel och på framsätet ligger mina båda telefoner och min plånbok helt öppet. Inget konstigt med det i lilla Rosersberg en söndag förmiddag.

Tåget från stan rullar in på perrongen och några få personer kliver av. En kille med luvtröja och några plastpåsar kommer mot mitt håll. Jag reagerar på att han kommer mot mitt håll eftersom återvinningen ligger åt “fel håll” i förhållande till samhället och parkeringen. Han går med bestämda steg mot containern för metallförpackningar. Kommer han verkligen från pendeln med skräp? Nej, påsarna i hans hand är skrynkliga och nästan tomma. Jag ser att han kikar in i containern och börjar leta.

“Usch, tänker jag. Vad håller han på med?” Jag suckar lite inombords och tänkec5917012-73ec-45d4-9b63-085bc05b7cber att det är verkligen bedrövligt att “de är överallt” samtidigt som jag rafsar med mina sopsorteringspåsar och går mellan containrarna. Och så plötsligt. Plötsligt när jag släpar den tyngsta kassen med glas till iglosarna längst bort inser jag att bilen står helt öppen, mina telefoner och min plånbok ligger på sätet och jag är ensam med den här läskiga killen som nu är mycket närmare min bil än jag själv. Jag släpper ner kassen med glas och går snabbt till bilen, stänger alla dörrarna och låser. Demonstrativt. Fult. Kränkande och helt enkelt nedvärderande. Jag blir lite generad, men är samtidigt störd av att jag inte har koll på den här killen som smyger runt bland containrarna och letar. Vad håller han på med? Vad ska han ha? Försöker han bara hitta rätt tillfälle för att slå ner mig, råna mig eller sno bilen?

“Pant?” hör jag plötsligt en tunn röst säga. Jag tittar upp och möter killens blick, Han är ganska mörk, kanske 30+, ser rädd ut och håller ett behörigt avstånd. Jag frustar lite och blir ställd. Men som av en reflex tar jag fram en ölluktande påse med några få burkar i och räcker över till honom. “Tack!”, säger han och försöker ge mig ett leende innan jag fnyser och går tillbaka till mitt skräp.

Jag står med mina glasflaskor och ser att han sorterar burkarna i påsen som jag gav honom. Och inser
sakta att han verkligen, verkligen behöver dessa burkar med pant. Han ser inte ut som de män som sitterIMG_0155 med kryckor vid stationerna eller driver omkring på pendeln med laminerade lappar om sina sjuka släktingar. Han ser ut som en kille som blivit tvingad att lämna sitt jobb, sin trygghet, sin vardag och kanske hela sin familj för att fly krig och elände. Han ser ut som en kille som gör allt för att skaffa sig en dräglig tillvaro i ett nytt samhälle, på det sätt han kan utan att göra något fel eller olagligt. Och där står jag med min feta bil, mina välorganiserade soppåsar, mina inköpslistor och mina pantflaskor som jag minsann ska panta själv och fnyser.

Fy fasen, va jag skäms. Jag går fram till bilen igen och hoppas att han inte ska höra hur jag låser upp den.  Jag tar fram en sista påse som innehåller både papp och pantburkar och går mot pappcontainern. Utan att titta på honom känner jag att han har uppmärksammat att jag har mer pant i mina påsar. Jag slänger pappkartongerna och går mot honom med påsen i utsträckt hand. Han skiner upp och ler försiktigt. “Tack tack”, säger han avvaktande glatt.

Ångesten växer och jag har lust att backa bandet. Vad ska han tro om mig? Han gör vad han kan för att få en dräglig tillvaro och jag blir rädd, låser bilen och fnyser.

Sa jag att jag skäms? För det gör jag. Verkligen skäms.

 

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Run, people, run!

Jag känner mig trött, lederna känns som om de inte rört sig på ett dygn, huvudet bultar och irritationen är påtaglig. Så fort någon tilltalar mig morrar jag och svarar med nåt riktigt onödigt grinigt. Huset är stökigt, fönstrena är dimmiga av smuts och högarna med jobb växer. Min högsta önskan är att få lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet.

Scenario 2. Vaknar. Eller åtminstone drar jag mig ur sängen för att gå på toaletten med min trötta och stela kropp. Benen känns som styltor och ryggen är krum. Jag behöver gnugga mig i ögonen en stund och gäspa stort flera gånger. Ångesttankarna far genom huvudet och alla beslut jag tagit hittills genom livet känns fel. Det är då. Det är då och i de här stunderna som jag tar beslutet att klä på mig löparkläderna och snöra på mig skorna för att tvinga mig ut och ta en joggingrunda i den friska luften.

img_7018.jpg

 

De allra första stegen känns lätta och ljuset mot ansiktet är underbart. Tankarna saktar ner i samma takt som flåset hittar rätt och lugnet sprider sig bestämt i kroppen. Benen lyfter sig av sig själva och bär mig fram över vägarna, ryggen sträcker upp och ansiktet strålar. De stela lederna, stressen över det ostädade huset, jobbhögarna eller alla andra bekymmer är som bortblåsta. Jag joggar med musik i öronen, tänker på allt och ingenting, känner hur lederna och andningen synkroniserar och arbetar på stabilt. Den sista kilometern är underbar och glädjen av att springa in i trädgården igen är euforisk.

Löpning/jogging/lunk är den bästa medicinen som finns! Det får mig att må så bra att jag går omkring med ett fånflin på läpparna, det får mig att inte säga de där dumdryga kommentarerna som jag tyvärr kan slänga ur mig ibland och det får mig att känna mig stark och frisk.  Därför är jag inte det minsta förvånad över vad som sägs i denna artikel.

Jag längtar redan efter nästa runda!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Grattis till mig!

Valkickoff 2014

Jag erkänner, sedan veckan efter påsk går jag omkring med ett fånflin mest hela tiden. Känner mig nämligen behagligt glad, nöjd och taggad till tänderna. Jag har fått nytt jobb! Och jag ska få jobba med det jag tycker allra bäst om – politik. Det låter rätt nördigt, jag vet, men det är ju så jag känner.

Min nya roll kommer innebära att tankar, idéer och funderingar som dyker upp i min hjärna titt som tätt nu kommer att kunna komma längre än dit. Jag är inte den typen av politiskt intresserad person som själv vill stå timtals i talarstolen och banka vett i motståndarna eller debattera så svetten lackar. Däremot vill jag få folk att tycka om den för kommunen och hela Sverige bästa politiken, rösta på de personer som jag vet kan leda bäst och få fler att våga ta steget att engagera sig politiskt. Jag vill stötta de personer som vill höras, synas och leda och jag vill vinna nästa val! Det är målet som jag ska jobba mot de närmaste 2,5 åren eller mer exakt de närmaste 882 dagarna.

IMG_7466
Almedalen 2013 tillsammans med Olov Holst

Fr.o.m. imorgon är jag politisk sekreterare för Nya Moderaterna i Sigtuna. Till en början på 30% parallellt med mitt jobb på Comfort Karby VVS och fr.o.m. 1/8 på heltid. Jag ska arbeta med och stötta oppositionsrådet Olov Holst så att han kan fokusera på rätt saker i sin roll. Jag ska göra mitt bästa för att vara föreningen och alla ledamöter till lags och jag ska göra allt för att kommuninvånarna i Sigtuna kommun verkligen ska känna att vi moderater vill det bästa för kommunen och dess invånare. Ingen i Sigtuna, Märsta, Rosersberg, Valsta eller på landsbygden kommer att missa att Nya Moderaterna vill förbättra resultaten i skolorna, höja kvaliteten inom äldreomsorgen, vända bokslutens ilsket röda siffrorna till svarta och, kanske det viktigaste idag, öka trygghetskänslan och trivseln i kommunen.

Mitt jobb kommer att vara viktigt. Mitt jobb kommer att vara roligt, inspirerande och spännande. Jag vill gärna dela med mig av hur kul det är med politik och hur priviligerad jag är som får arbeta med det. Mitt nuvarande arbete är också kul, bra och utmanande och jag har världens bästa arbetsgivare, men chansen att få arbeta med det jag brinner för på heltid kan jag inte motstå. Eftersom jag älskar att skriva kommer jag att fortsätta blogga och berätta, förhoppningsvis också mer än idag. Jag vill att alla ska känna att politik är kul och viktigt och att det finns roliga politiska jobb utan att man måste bli en grå och torr kostymgubbe.

Styrkesamling 2014

Vill du som bor i kommunen komma i kontakt med oss, ställa frågor, berätta din historia eller kanske  hjälpa till på
något sätt, tveka inte att kontakta mig: helle.nyman.ahlqvist@moderat.se, telnr (fr.o.m 11/4) 073-333 83 18.

 
Nu känns det extra bra att jag har samlat på mig kraft, styrka och energi på alla möjliga sätt de senaste åren. Det kommer att behövas för att vinna valet 2018!

Lämna kommentar Dela inlägget:

 

Lämna mig inte, behagliga känsla!

IMG_9807

Härmed inleder jag försöket att ta rekord i bibehållande av ledighetskänsla i kroppen. Lugnet och friskhetskänslan som dessa alldeles fantastiskt härligt lediga dagar på den vårsolsindränkta underbara ön har gett mig får inte försvinna när jag sätter mig på kontoret imorgon! Jag vägrar! Det är alldeles för ofta man är ledig ett par dagar eller på längre semester och när man är tillbaka hemma eller på jobbet, så kommer verkligheten och stressen tillbaka direkt. Det ska inte hända nu! Undrar bara hur man gör för att slippa?

IMG_9778

Vi har verkligen gett oss ledigt, haft långa sovmorgnar och bara gjort det vi haft lust med i den takt vi orkat. Och att solen var med oss hela helgen gör ju inte njutningen mindre. Dessa underbara vyer som Gotland bjuder på borde alla få uppleva någon gång, så om ni inte har varit där – åk dit! Årstid spelar ingen roll, men om man som jag älskar sol och ljus, så är givetvis våren den bästa tiden. Färgerna, ljuset, fågelkvittret, ingen stinkande släke på stränderna…

IMG_9756Vi upptäcker också nya platser nästan varje gång. Den här gången hamnade vi t.ex. på en strand som vi inte visste fanns och som jag definitivt kommer att besöka igen i sommar. Henke och Matilda fastnade med småkusinerna som fiskade i en gammal kvarnruin och jag strosade ensam längs stranden. Det blåste rejält, men vindarna var inte kalla. Stenarna var lika vackra som alltid och jag gick där med ett fånflin och njöt och drömde om att återvända i sommar, med en bra bok och betydligt tunnare kläder. IMG_9770

 

 

IMG_9821

 

Nu är vi hemma i Rosersberg igen. Efter en båtresa med 1500 andra påsklovsfirare och kanske världens dyraste Coca Cola…(Att vi aldrig lär oss att ta med egen mat och dryck!) Undrar om den nya båtlinjen som sätter igång snart kommer ha lika saftiga priser? Det ska bli intressant att utvärdera den efterlängtade konkurrensen på Östersjön i sommar.

 

Egentligen borde jag kanske sätta igång en maskin tvätt, plocka ur väskorna eller ta fram bröd ur frysen eller nåt. Men jag vill inte. Jag vill inte gå och lägga mig och vakna imorgon och vara utan den härliga ledighetskänslan. Hjälp! IMG_9800

Om jag sitter en stund och tittar på bilderna från dagens korta men alldeles, alldeles underbara löparrunda kanske känslan biter sig fast ännu hårdare? Vi var hos goda gotlandsgrannar igår kväll och åt gott och drack mycket, så både huvudet och kroppen var tyngre än vanligt idag. Dagens runda blev därför inte den längsta eller snabbaste och toppades dessutom av en vilopaus på bryggan…

Nej, jag är ledsen, inte heller det här inlägget blir det bästa eller smartaste jag skrivit. Men jag vill verkligen behålla den behagliga känslan i kroppen, lugnet i sinnet och fånflinet på läpparna och det känns bra att dela med mig av det tillsammans med lite bilder. Och det är ju upp till dig att läsa 😉

Som en liten cliffhanger vågar jag faktiskt lova att mina kommande inlägg blir desto mer intressanta. Jag har nämligen nåt på gång… Men först ska jag fortsätta låta mig känna mig ledig, lugn och lat.

IMG_9787

 

Tack Gotland!

 

Lämna kommentar Dela inlägget: