Jag skulle verkligen behöva blogga.

Jag behöver skriva av mig ilska, förtvivlan, sorg och besvikelse. Vill skriva med känsla, inlevelse och nyans så att ni förstår varför jag inte skriver om sånt som jag brukar. Behöver känna hur fingrarna springer över tangentbordet och kastar ur sig tänkvärda ord och beskriver mina många tankar, en efter en.

Men jag törs inte. Jag törs inte för att jag är rädd för att bli alldeles för arg, elak, hatisk och skriva sånt som jag kommer att ångra längre fram. Jag törs inte skriva vad jag känner, hur mina funderingar går eller varför jag är så besviken. Jag fortsätter istället att vara stum av ilska.

Jag har funderat på att starta en till blogg, en anonym där jag kan skriva allt jag vill, beskriva vad som har hänt, vad som är sagt och hur det är sagt. I detalj, rakt och ärligt. Kanske gör jag det. Kanske har jag redan gjort det. It’s for me to know and you to find out, som det heter.

Men här, i det här första försöket att berätta vad som har hänt låter jag er slippa det fula. Jag delar istället med mig av mina försök till återhämtning i bilder.

 

 

 

 

 

Som ni kanske minns bor och arbetar jag i Sigtuna kommun. En kommun som inte är som alla andra och som gärna vill sticka ut lite. Eller vad man nu vill kalla det. Under de senaste två åren har lokalpolitiken präglats av turbulens i en kommunledning som är en sämre (ja, hur det nu är möjligt?!) kopia av den rödgröna röran som styr på riksnivå. Med ett litet märkligt inslag av maktälskande Liberaler. Vi har sett såna djupa sprickor både i och mellan de “styrande” partierna att det känns helt otroligt att deras företrädare kan vistas i samma rum utan att slå ihjäl varandra. Eller ja, det kan de ju tydligen inte heller…

Men styra en kommun, det tycker de att de kan.

Förra året röstade några i de “styrande” partierna för att byta ut det socialdemokratiska kommunalrådet mot det moderata oppositionsrådet. I våras mobbade de olika partiföreträdarna i kommunledningen varandra så intensivt att några valde att flera gånger rösta med oppositionen istället. På mötena ville någon inte ens sitta på sin bestämda plats. Det har ryktats om att det ena partiet betalat det andra partiets företrädare en summa pengar för att de ska kunna samarbeta. Det finns några som öppet kritiserar sina partikollegor på sociala medier. Osv osv.

Och så igår – ett pressmeddelande där de som inte kunnat vistas i samma rum berättar att de är överens.

Och samtidigt i rikspressen –  Stefan säger att han inte tänker lämna statsministerposten om Alliansen blir större i nästa val.

Say what?

Sigtuna kommun – och Sverige –  befinner sig i ett läge som kräver tydligt och stabilt ledarskap och det har inte någon av minoritetskoalitionerna visat några tecken på att kunna erbjuda. När partier som förväntas leda en kommun konstant brottas med interna stridigheter eller när ett lands statsminister inte respekterar rikets grundlag faller självklart förtroendet för det politiska ledarskapet.

 

Då är det skönt att vi har Alliansen!

Nya Moderaterna tillsammans med hela Alliansgruppen i Sigtuna kommun (Moderaterna, Samling för Sigtuna, Kristdemokraterna och Centerpartiet) och hela Alliansen på riksnivå fortsätter att driva en aktiv oppositionspolitik och hoppas att minoritetskoalitionerna nu börjar fokusera på kommunens och landets bästa.

 

 

Kafeteriatjänst, lotteripriser, fiskdamm, pantinsamling. Arrangemang, engagemang, välgörenhet, kampanjer. Kickoffer, konvent, upptakt, seminarier. Det är saker som många försöker hinna med, välja mellan och delta i. Och det är saker som många gör allt för att smita undan.

Efter en helg med valkickoff i fredags och en fantastisk dag på Sigtuna stadslopp i lördags har jag har tänkt mycket på det här och hur det kommer sig att vissa gör allt för att stoppa huvudet i sanden och låtsas inte höra när någon säger engagemang eller kafeteriatjänst. Jag vägrar tro att de som gör det har så himla mycket annat att stå i hela tiden. Visst är man utarbetad på jobbet i perioder, visst kan småbarnstiden vara tuff och självklart kan man ha svårt att hinna med allt när livet känns tyngre än vanligt. Men att aldrig engagera sig i en förening, sina barns idrottsklubbar, ett parti eller bidra till någon form av välgörenhet kan inte vara sunt!

Jag minns när vår son började på dagis (nä, PK-monstret har inte fått migatt sluta säga dagis!) och det visade  sig att det var ett föräldrakooperativ med en hel rad uppgifter för föräldrarna. Vi var unga föräldrar och hade knappt förstått vad dagis innebar mer än att det var ett ställe där vi skulle dumpa sonen för att kunna åka till jobbet och så plötsligt tillhörde vi ett kooperativ och skulle städa, handla och laga mat samt vara med och välja en styrelse.

Det slutade med att vi handlade och städade, hjälpte till när personalen var sjuk, jag hamnade i styrelsen och Henke blev en del av ett pappa-gäng som ibland fick snickra hyllor och staket på personalens och barnens beställning. Om vi inte hade hamnat på just det dagiset är jag övertygad om att vi haft en längre väg in i det ganska slutna samhället som Rosersberg kan vara för nyinflyttade. Vi anses ju fortfarande som nyinflyttade av de “riktiga” rosersbergarna. Vi har ju bara bott här i 19 år.

Vart vill jag komma? Jo, till att engagemang och deltagande i föreningar mm inte får ses som något jobbigt eller påtvingat. Det är inte heller bara nödvändigt för föreningens skull utan ett fantastiskt tillfälle att skapa nya kontakter, träffa vänner för livet och ha en rik fritid. Det känns trist att så många människor missar sin möjlighet genom att aldrig ställa upp i kafeterian på innebandymatchen, aldrig svarar på frågan om de kan hjälpa till en timme på stationskampanjen eller ta en plats i styrelsen för sonens fotbollslag. Vad gör de människorna på sin fritid? Är det de som sitter hemma i tv-soffan och tänker “jag hinner inte, jag har så mycket att göra”?

Det finns händelser som får livet att stanna upp. Händelser som gör att inget annat är viktigt. Mötet som du förberett flera dagar, texten som skulle korrläsas, tvätten som skulle tvättas eller samtalet som skulle ringas är som utsuddat från verkligheten. Det enda som betyder något är det du är mitt uppe i. Inga nyheter är intressanta, vädret är bara ett väder, mat är något du måste ha för att inte behöva vakna mitt i natten av hunger, dusch och hårtvätt är något du gör för att inte störa omgivningen. Du gör saker av bara farten och utan att egentligen veta att du gör det. “Ibland stannar tiden en stund”-strofen blir verklig.

En sådan händelse drabbade mig i onsdags när jag ringde efter ambulans till min fina mamma. Hon hade fått komplikationer efter en operation som gjordes veckan innan. Nu är hon inlagd på sjukhus och mår dåligt. Riktigt dåligt.

Min mamma ska inte må dåligt. Hon ska finnas där i sitt hus i Märsta och svara när jag ringer. Hon ska förklara för mig att jag inte får slänga plastburkar för man vet aldrig när man kan behöva en burk i just den storleken. Mamma ska be mig om hjälp att maila den där texten hon översatt till redaktören på den estniska tidningen och hon ska ringa mig och säga att hon vill ha en ny profilbild på Facebook. Min mamma ska ägna hela november/december åt att planera julklapparna till alla fem barnbarnen, de små barnbarnen som numera är mellan 16-27 år gamla. Och hon ska berätta för mig vilken bok hon har köpt i julklapp till mig och hur hon inte får glömma bort var hon lagt klappen som hon köpt till min storasyster redan tidigare under året. När vi spelar spel med släkten ska min mamma bli sur på oss andra som inte kan rabbla alla kungar i rätt ordning eller vet varför Jerikos murar föll.

 
Så ska min mamma vara. Inte som den lilla, svaga och tysta kvinnan i sjukhussängen som jag besökte idag. Bli frisk nu, älskade lilla mamma. Vi är så många som behöver dig ❤️❤️❤️

Nu känns det som om det kan vara på plats med en rivstart efter en skön och slapp sommar med minimalt intellektuellt och/eller politiskt engagemang.

Så jag inleder hösten, eller kanske ska jag säga höstterminen eftersom det idag har varit en varm och fin sommardag och inte särskilt höstlikt alls, med ett frustrerat inlägg. Jag måste nämligen få ventilera min irritation över den höjda arbetsgivaravgiften för unga som regeringen så fiffigt har höjt fullt ut under sommaren. Att ungdomsarbetslösheten gått ner under åren då avgiften sänkts är inget som regeringen tänker ta hänsyn till. De jobben som ungdomar kunnat få t.ex. i restaurangbranschen är ju inga riktiga jobb, säger Stefan och gänget. Jag säger suck.

Visst, försäljningen på restauranger har inte gått ner, än. Men tro mig, det är bara en tidsfråga innan människor upptäcker att det blivit dyrare, låter bli att äta ute, gör lunchlådor och tvingar restaurangerna att minska personalstyrkorna. Vilka tror ni får gå först, vilka kommer ha svårare att få sin första anställning eller kanske ett lärlingsjobb efter kockskolan när det blir lika dyrt att anställa en oerfaren, lite vilsen ungdom som en fullärd hovmästare, servitör eller kock?

Och det stannar ju inte bara i restaurangbranschen.

Härom veckan diskuterade vi på Comfort Karby VVS de rejält ökade lönekostnaderna på företaget. Den största boven, ca 600 000kr senaste året, kan ekonomichefen direkt härleda till de höjda arbetsgivaravgifterna för unga.

Comfort Karby VVS är ett företag som drivs av Johan Lundgren som inte bara är duktig på energi och VVS, utan även brinner för att hjälpa unga att hitta rätt i arbetslivet. Han erbjuder ofta praktikplatser till studenter, sommarjobb, anställer gärna nyutexaminerade, uppmuntrar alla prao-elever att utbilda sig till rörmokare och drifttekniker och han deltar flitigt på mässor för att marknadsföra den inte alltid så lockande rörmokarbranschen.

Under åren 2007-2014 anställde Comfort Karby VVS flera unga rörmokare direkt från skolbänken och tog in ungdomar som inte visste vad de skulle syssla med, men kunde kanske tänka sig att bli t.ex. badrumssnickare eller plattsättare. De fick gå dubbelt med äldre erfarna hantverkare, lära sig yrket, bli självständiga och delta i utbildningar. Några fastnade för yrket, andra inte, men många fick en chans. Frågan är hur många som hade fått den chansen utan den sänkta arbetsgivaravgiften?

Jodå visst, jag skrev att Johan alltid har brunnit för att hjälpa ungdomar, men företaget måste gå runt också och 600 000kr/år är mycket pengar.

Snart får svenska småföretag börja trycka egna pengar för att ha råd att anställa.

Bra tänkt, Stefan. Verkligen. 🙁

“Mamma har haft semester i en och en halv vecka och den där bikinin på sig hela tiden,” hör jag min dotter säga till sin kompis.

Japp, sån är min semester i år och jag har t.o.m. gått ner i varv. Jag har varit lite orolig över att inte ha något spännande bokat, ingen resa att längta efter eller några intressanta utflykter planerade. Första semesterhelgen tillbringade jag därför fastklistrad vid datorn eller mobilen surfandes runt på olika resesajter, SPA-hotell och skärgårdsboenden mm. Men inget kändes rätt eller lockade tillräckligt mycket för att jag skulle boka. Jag försökte istället febrilt hitta lugnet hemma och så plötsligt, den tredje dagen, släppte rastlösheten. Vädret var toppen och blev bara bättre och bättre, tvätten blev tvättad utan stress och panik, köket höll sig rent och fint och sovmorgnarna kunde jag snabbt vänja mig vid. För att inte tala om den underbara känslan att kväll efter kväll gå och lägga sig utan att behöva ställa väckarklockan.

Så jag har lullat vidare med lugn i sinnet i en och en halv vecka och kan
numera t.o.m. läsa böcker och förstå vad jag läser. Jag har målat innertak och väggar, kunnat plocka körsbär utan att tröttna efter fyra bär, varit på champagnerunda i vackra Stockholm, tagit en lång och härlig morgonpromenad på Djurgården i strålande solsken, joggat och badat och bara njutit i solen på altanen. Och oj, vad jag behöver det här! Det kommer visserligen fortfarande några slängar av rastlöshet, jag har svårt att helt acceptera att det är ok att “inte göra något” på ett helt dygn och att låta bli att kolla kalendern då och då för att se om jag har missat något. Särskilt påtagligt blir det när människor man möter frågar vad jag gör eller ska göra på semestern. Att svara ingenting känns så konstigt och olikt mig på nåt sätt. Tänk att det är så! Varför måste jag göra något hela tiden?

Semestern ska väl ändå vara som barnens sommarlov – en enda lång
ledighet med sovmorgnar och inga läxor. Så jag fortsätter intala mig att det är helt ok att inte göra någonting de närmaste veckorna. Jag tror att jag kan lyckas.

Jamen, det gick ju jättebra att rapportera regelbundet från Almedalen i år. Not. Ledsen för det, men som jag sa i förra inlägget går ju veckan ut på att umgås med människor och typ allt annat än att sitta fast vid en dator.

Jag känner dock att jag vill återge min vecka på nåt sätt och försöker nu göra en kort sammanfattning.

Jag hann med ett antal seminarier, men hade framför allt den stora förmånen att träffa spännande människor. Av alla de slag 😱. Att jag skulle stå med Jonas Sjöstedt på Annas scen och ta selfies var kanske det mest oväntade under veckan. Uttrycket ulv i fårakläder blev plötsligt personifierat…

 

Däremot var ett av de mest minnesvärda och sympatiska mötena det med Niklas Wykman som inte bara bjöd på intressant samtal utan också introducerade veganglassen i mitt liv. Jag som hittills varit en militant veganmotståndare har nu ägnat kvällarna åt att googla efter försäljningsställen som har denna fantastiska glass som fungerar i min Crohns-mage. Tack Niklas!

 

Ett seminarium som jag hade mycket behållning av var “Sweden – USA Connected for progress and prosperity” i  Gate Almedalen, Swedavias smarta lokal i Almedalen. Avslutningen med Marcus Oscarssons kommentarer om
presidentvalet i USA var speciellt kul för mig som älskar valrörelser, kampanjarbete och politisk strategi.  Tyvärr är jag inte mindre rädd för Trump nu…

Återigen – årets Almedalsvecka kändes inte som den viktigaste veckan för mig i min nya roll som politisk sekreterare, utan jag samlar kraft inför 2018 och hoppas på fler valfokuserade seminarier redan 2017. Detta medförde att jag kunde, med gott samvete, ta mig utanför Visbys murar och visa goda vänner några av mina guldkorn på den vackra ön. Självklart i snyggt stripe’ad bil.

Det går självklart inte att lämna rapporteringen från Almedalen
utan att avsluta med en kommentar om Anna Kinberg Batras tal. Och det var så bra och inspirerande att jag vill ägna det ett helt inlägg.

Till dess låter jag bilderna tala: 

3824. Det är antalet seminarier och event under årets Almedalsvecka. I appen Almedalsguiden kan du hitta just dina guldkorn genom att söka på ord som lockar dig. Kommunikation ger 298 träffar, elbilar ger 14, Moderaterna 187, osv. Och sen är det bara att spara och lägga in i din kalender. Plättlätt. Det svåra är att sedan hitta kraften att gå på alla 98 seminarier man lagt in eftersom man varit TVUNGEN att mingla på Donners, Munken och Wisby strand till sena timmar varje kväll 😝

Seminarierna är bra, men minglet är väldigt viktigt.

Något smidigare uttryckt handlar det ju faktiskt mest om att träffa människor du kan ha nytta, glädje och utbyte av i din nuvarande roll, i ditt parti eller på ditt jobb eller kanske när du ska söka nytt jobb nån gång. Det handlar om nya avgörande affärsidéer, innovationer som du inte känt till och kanske möte med någon från en organisation du aldrig hört talas om, men som passar ditt intresse precis.

Kanske ställer du en publikfråga på ett seminarium och en journalist blir nyfiken på vem du är eftersom du ställt precis rätt fråga för hennes kommande inslag. En stund senare blir du intervjuad i radio. Så blev det t.ex. för Henrik från Stockholms hamn.

Årets hysteriska vecka är verkligen fullspäckad av bra evenemang, men jag tycker också att det har nått sin maxgräns. Det är dags att alla arrangörer börjar tänka kvalitet istället för kvantitet. Personligen tycker jag att det är lite tråkigt att politiken har försvunnit i massorna och döljs nästan bakom andra aktörer som ser det här som den viktigaste PR-veckan på året. Det är givetvis kul med de inslagen också, men allt har sin gräns.

Snart har t.ex. mina krafter tömts och vi är inte ju ens halvvägs…

En av Almedalsveckans höjdpunkter är DjBattle ikväll. I år har jag inte lyckats komma över någon av de eftertraktade biljetterna, men deltar i en tävling som just du kan hjälpa mig att vinna! Har du Instagram så sök upp mig @hellemariana och gilla bilden på minin. Före kl 16 idag – TACK! 🎉😘👍🏼✌🏼️

Det är den fantastiska Almedalska “pr-kuppen” som tidigare hette #minifixar som ligger bakom tävlingen. De har återigen lyckats hitta ett smart sätt att höras och synas under pr-högtiden Almedalen.

Men nog om det nu, gå in på Instagram och gilla min bild! Jag återkommer snart med ett längre inlägg om de dagar som gått.

Tack för din röst 😉

Jag vaknade i morse i Rosersberg, segade upp ur sängen, bakade en rabarberkaka, sprang en kort runda, packade bilen och hann med båten till Gotland.

Trots alla svordomar över stockholmstrafiken och idioter på vägarna är jag fascinerad över att man kan förflyttas så smidigt ända ut till den lilla ensamma ön in the middle of nowhere. Och att det sedan tar lika lång tid att köra de 30km till vår stuga från båten som det tog att köra från Järva krog till Centralbron är lika anmärkningsvärt varje gång.

Väl framme i stugan, i gotländskt sommarregn och höstkänsla, hade jag
den stora förmånen att vara bjuden på middag hos våra fantastiska gotlandsgrannar från Bromma. Mats och Camilla tog emot med grymt gott grillat och ett härligt förråd med goda drycker och intressant lektyr.

 

Dessutom fick vi njuta av kvällen i sällskap av en liten, men ack så viktig delegation av KDUare och framförallt en av de utvalda på Dagens Opinions lista över de personer som man ska ta chansen att skaka hand med i Almedalen, Nike Örbrink. Förresten – man ska inte bara skaka hand, high five ska vara grejen med KDU’s andre vice ordförande i Stockholmsdistriktet (feltitlad i artikeln).

 

Efter kvällens middag med spännande och intressanta diskussioner är jag övertygad om att med Nike i laget kommer KD kunna vända sina opinionssiffror till det bättre och framförallt är jag helt övertygad om att hon kommer att jobba hårt för valseger för Alliansen 2018.

Almedalen 2016 sparkade därmed igång med en toppenmiddag och gav framtidshopp!