Det finns dagar som man inte vill ha tillbaka. Dagar som bara ska vara över, dagar som man helst vill sova bort och dagar som man inte vill uppleva år efter år.
Idag är en sån dag. 31 augusti.
Jag har haft en obehaglig känsla i kroppen sen jag vaknade. Eller faktiskt sedan jag kom hem efter jobbet igår. Då försökte jag städa bort känslan genom att slita bort lite plastmatta, tömma några skåp och frosta av frysen som jag hoppas kunna sälja imorgon.
Men idag har gråten skumpat i halsen, ögonen har svämmat över och min sociala förmåga har satts på prov varje gång jag tvingats prata med någon. Jag vill egentligen bara gå och lägga mig och dra täcket över huvudet och hoppas att det 2018 inte blir någon 31 augusti.
31 augusti 2016 var dagen då jag ringde ambulans för att mamma var så dålig efter operationen en vecka tidigare. Hon blev kvar på sjukhus i drygt två månader och blev sig aldrig riktigt lik igen. Den 31 augusti 2016 var början på mammas sista sju månader i livet.
Den 31 augusti 2016 var också min tjugonde och sista bröllopsdag.
Den som är uppmärksam kan nu räkna ut att den 31 augusti 1997 därmed var min första bröllopsdag. Den dagen och det året, tjugo år sedan idag, dog prinsessan Diana i en bilolycka i Frankrike och det var dessutom den enda dagen jag fick blommor av min dåvarande man eftersom han också krockade och kvaddade vår bil när han svängde in till Växus i Märsta för att köpa blommorna. De resterande nitton åren förknippade han tydligen blominköp med bilkrock.
31 augusti. Kom aldrig tillbaka.